En lovsång till all världens klåpare
John Stonehouse, den brittiske politikern som fejkade sin egen död och påstods vara spion, porträtteras i en hejdlös miniserie. Han var kanske inte den vassaste kniven i lådan, men serien saknar inte hjärta utan blir en lovsång till all världens klåpare. DRAMASERIE Stonehouse
Betyg: 4/5
3 delar på C More/Britbox (serien recenseras i sin helhet).
Regi: Jon S Baird. Manus: John Preston. I rollerna: Matthew Macfadyen, Kevin McNally, Keeley Hawes, Emer Heatley. F12
Brittisk politik är mera färgstark än finsk, kika fast på underhusets sessioner som inte sällan antar skepnaden av polsk riksdag. Men få ledamöter kan mäta sig med John Thomson Stonehouse (1925–1988), föremål för Jon S Bairds hejdlösa miniserie.
Bland annat påstås det att Stonehouse (Matthew Macfadyen från Succession och krigsdramat Operation Mincemeat) under sin tid som minister fungerade som tjeckisk spion. Dessutom försökte han år 1974 fejka sin egen död.
I början av sjuttiotalet ser det förvisso bra ut, inte minst politiskt sett. John Stonehouse hör till de yngre förmågorna inom Labour (Arbetarpartiet) och är efter valsegern luftfartsminister i Harold Wilsons kabinett.
I jobbet ingår statsbesök, exempelvis i Tjeckoslovakien. Det är under ett sådant som han hoppar i säng med sin kvinnliga tolk – en fälla. Gökandet fastnar på film och därefter är Stonehouse ett lätt offer för den tjeckiska säkerhetstjänstens utpressningsförsök.
Brittisk kvalitetshumor
Inte för att John Stonehouse är den vassaste kniven i lådan, de facto hävdar Igor Grabuzovs handläggare att Stonehouse är den sämsta spion han någonsin haft att göra med.
På det privata planet är det Stonehouse sekreteraren Sheila Buckley (Emer Heatley) som fångar hans intresse, trots att han har fru (Keeley Hawes, fru Macfadyen i verkligheten) och barn.
Men det som fäller avgörandet är när affärerna går åt pipan och den brittiska pressen får nys om ett flertal fall av kreativ bokföring. Vid det lager ser Macfadyens rollkaraktär ingen annan utväg än att fejka sin egen död – på en badstrand i Miami.
Stonehouse, skriven av John Preston, är en serie där fakta sopar golvet med fiktionen, så till den grad snurrigt är slutresultatet. Furstligt underhållande är det också, kanske för att megafonmannen Jon S Baird närmar sig materialet med purbrittisk humor.
Macfadyen lysande
Det är kruttorrt, ironiskt och sarkastiskt. Och så himla välspelat att det inte är sant. Matthew Macfadyen är
rätt och slätt trollbindande i rollen som opportunist och patologisk lögnare som trots att han ertappas med byxorna på halvstång (ibland bokstavligt talat) har en fantastisk förmåga att landa på fötterna.
Och även om Stonehouses karaktärsdrag inte alltid tål dagsljus är serien på inget sätt hjärtlös, snarare en bitterljuv lovsång till all världens klåpare.
Politiskt intressant blir det också när regeringspartiet Labours majoritet krymper och Stonehouses försvinnande försätter landet i en inrikespolitisk kris. Det blir inte nämnvärt bättre av att karln i ett skede ansöker om politisk asyl i Sverige respektive Mauritius och Bangladesh.
Inte konstigt att partikamraten, premiärminister Harold Wilson (Kevin McNally) går upp i limningen och lämnar in sin avskedsansökan i förtid.