Groths texttunga teater om livets dynamik
Joakim Groths senaste pjäs är ett välformulerat verk om hur människor förändras under ett långt liv. Tidsandan har betydelse. Bristen i uppsättningen på Teater Universum är stora skillnader i skådespelarnas rollarbeten. TEATER Livets summa – en pjäs om förändringar
Manus och regi: Joakim Groth; scenografi, rekvisita: Rosa Woldhek; dräkter: Annika Saloranta; mask, peruk: Tuija Luukkainen; teknik: Stephen Maher; ljus, ljud: Aleksi Karjalainen. På scenen: Wilhelm Enckell, Sampo Sarkola, Nicke Lignell, Hellen Willberg, Greta Lignell, Linda Zilliacus.
Teater Mars i samarbete med Svenska Teatern. Premiär på Universum 9.2.
Joakim Groths senaste pjäs Livets summa. En pjäs om förändringar inleds med ett ungt par Kiti (Greta Lignell) och Kristoffer (Wilhelm Enckell). De gnabbas, men Kiti deklarerar också att hon inte kan leva utan Kristoffer. Hon anklagar honom också för att ha inlett relationen medan hon ännu var minderårig. Temat mäns övertag över kvinnor löper som en röd tråd genom föreställningen. Detsamma gäller missbruk, vad det leder till för missbrukaren och hens närmaste.
Publiken får följa Kristoffer och hans familj genom femtio år, från ung vuxen till sedan medelålder. Kristoffer spelas av Wilhelm Enckell, Sampo Sarkola och Nicke Lignell. Han inleder sitt missbruk som ung, är periodvis torr och försöker gottgöra.
Relationen till Kiti upphör. Hon efterträds av Sandra (Greta Lignell och Linda Zilliacus), Marianne (Linda Zilliacus) och Dessi (Linda Zilliacus och Hellen Willberg). Relationerna leder till graviditeter och barn (Greta Lignell och Wilhelm Enckell).
Tydligt om personrelationer
Låter det trassligt? På scenen är det inte det. Händelserna och personkonstellationerna avlöser varandra med den logik livet följer, Livets summa. Det är inte svårt att följa med vem som är vem och hur de är relaterade till varandra.
Parallellt med hur livet löper för Kristoffer Renn, tv-reporter och skjutjärnsjournalist med drag av både Leif Salmén och Timo Hämäläinen, vandrar kvinnorna i hans liv. Det som inleds med nålstick om det olämpliga i hans beteende, slutar med metoo, hot om rättegång och uppgörelse av det tråkigare slaget mellan familjemedlemmar.
Joakim Groths manuskript innehåller många pärlor. Det är en tillgång att Groth omspänner femtio år. Han kan följa hur tidsandan förändrats från föregivet frisinne till en större känslighet för hur motparten – i det här fallet hur kvinnorna upplevt saker på ett helt annat sätt än han. Mycket beror på vilket perspektiv man anlägger, ett tacksamt ämne för teater.
Bristande rollarbete
Däremot är det ett problem att uppsättningen inte har separat regissör. De enda skådespelarna som gör ett gediget skådespelararbete på scen, bygger upp sin roll och går i den – eller dem, är Sampo Sarkola, Linda Zilliacus och i någon mån Nicke Lignell. Det känns som att de andra blivit lämnade ensamma med uppgiften och inte riktigt klarar av den. Regissörens roll är att ta teatern från manusförfattaren och ge över den till skådespelarna. Nu saknas det mellanledet.
Livets summa känns också texttung. Det är kanhända ett avsiktligt grepp. Det kunde fungera om det fanns mer laddning mellan skådespelarna, om de var mer jämspelta.
Uppsättningen har undertiteln En pjäs om förändringar. Det stämmer för att tidsandan förändras, att vi åtminstone i viss utsträckning utvecklas som människor. Undertiteln får en delvis ofrivillig komisk underton i och med den pågående nepotismdiskussionen. Lignell, Sarkola, Zilliacus och Enckell. Recensenten är en del av det paketet.