Revirkamp mot idén i grundlagen
Statsministerns nästan kuppartade försök att före valet baxa in en utrikes- och säkerhetspolitisk topptjänsteman i statsrådets kansli verkar efter protester ha dragits tillbaka. Väl så – förslaget rimmar illa med andan i grundlagen.
Statsminister Sanna Marin (SDP) har under regeringens sista månader – och utan samkörning med övriga regeringspartier – drivit på att statsrådets kansli får en topptjänst i form av en utrikes- och säkerhetspolitisk rådgivare. Motiveringarna imponerar inte. Märkligt är också att det har varit Marins avsikt att tjänstemannen skulle utnämnas i mars – under regeringens sista veckor som politisk ministär.
Det finns inga formella hinder för att regeringen går via en förordning.
Men här finns drag som kunde beskrivas som nästan kuppartade.
Projektet lider därtill av att Marin & Co lagt upp en knapp tidtabell som inte möjliggör en grundlig analys av behovet av och följderna av att en dylik tjänst inrättas i statsministerns närhet.
Jag kan förstå om ett ”än sen då”sus drar över Svenskfinland. Vi har väl viktigare frågor att tackla än maktdelningen mellan den parlamentariska nivån (regering och riksdag) och presidenten?
Kan så vara. Men basen för demokratin är att statsorganen ligger i balans och att de är ense om vilka spelregler som gäller.
Så rygga inte tillbaka för det principiella. Häng med på en fascinerande konstitutionell kryssning i maktens korridorer. Tro mig, det här är intressantare än du tror.
Vad säger grundlagen om utrikespolitiken? Att ”Finlands utrikespolitik leds av presidenten i samverkan med statsrådet.”
Formuleringen har 23 år på nacken och har kritiserats för påstådd luddighet.
Men konstitutioner kan inte skräddarsys för alla eventualiteter. En grundlag måste vara lämpligt vid för att trygga demokratins funktion.
❞ I efterskott framstår Marins brådska som en strävan att binda kommande statsminister vid en tjänsteman man själv vill utse. Begreppet överrock smyger sig på – vid sidan av den ädlare tanken att kommande statsminister från start skulle förfoga över en ”inkörd” rådgivare.
I praktiken har utrikespolitikens färdriktning utarbetats av vad man på finska förkortar ”tp-utva”. Tp står för presidenten och utva för regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott.
Låt oss kalla instansen för utrikesoch säkerhetspolitikens kommandobrygga.
Då inställer sig frågan vem som för (det politiska) befälet.
Grundlagens ”luddighet” har borgat för att de centrala aktörerna – president och statsminister – snackar sig samman till en finländsk linje. Det har fungerat väl i 23 år, och för drygt tio år sedan kompletterades grundlagen med en, tja kantänkatydlighet som stipulerar att vid dragkamp är det riksdagen som avgör – underförstått till statsministerns fördel.
Tja:et ovan kommer sig av det självklara i att riksdagen är sista instans. Specificeringen är helt enkelt onödig.
Men vad har då allt detta att göra med det Marinska försöket att baxa in en topptjänsteman som skulle finnas på plats när nästa statsminister drar in i statsrådets kansli? Mycket.
Här föreligger en risk för att uppkomsten av ännu en formaliserad stab skapar revirstrider som går emot andan i grundlagens samverkansidé.
Presidenten har redan nu en utrikes- och säkerhetspolitisk stab, om än blygsam till numerären.
Men också det har en förklaring: Såväl presidenten som statsministern har tillgång till expertis i utrikesoch försvarsministerierna. (tp-utvas sekretariat finns de facto i UM.)
Den planerade staben vid statsrådets kansli verkar bli större än min, sa (ungefär) president Sauli Niinistö i A-Talk den 26 januari.
Så allt handlar om vems makt som blåses under av en större stab? Verkligen inte.
Att såväl UM och huvudstaben som presidentens kansli har satt tummen ner för de Marinska planerna har förvisso en delförklaring i att existerande enheter/staber aldrig vill se konkurrenter växa fram.
Men mest handlar det om principer, nedplöjda i författningen och därmed upphöjda.
Men, kanske någon drar sig till minnes, bröt inte Marin och Niinistö arm om vem som skulle stå på kommandobryggan i kampen mot covid?
Och framstod inte den rutinerade presidenten aningen farbroderligt överseende inför den relativt oprövade statsministern?
Det kunde se ut så, ja. Det går med andra ord att se Marins projekt som ett preventivt bygge till förmån för kommande statsministrar mot kommande presidenter.
(Paralleller finns i vår politiska historia: Mauno Koivistos strävan att parlamentarisera presidentmakten bottnade i hur han som statsminister höll på att bli bortmanipulerad av Urho Kekkonen.)
Men det är just här som det Marinska projektet står på svajig grund.
Dels har idén om samverkan mellan president och regering visat sig fungera.
Under en tid innan den nuvarande grundlagen kom till hade vi faktiskt en konflikt, när sittande presidenten Martti Ahtisaari på nyårsaftonen (!) 1994 tog spjärn mot den grundlagsförda principen att det är statsministern som representerar Finland på EU:s toppmöten.
Och dels borde tågordningen ha varit en helt annan om statsministern – ämbetet – anser att det finns en strukturell snedvridning av makten mellan presidenten och statsministern.
Men förändras inte detta av att ett hägrande Natomedlemskap ger statsministern ett större ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken?
Det går att argumentera i motsatt riktning: Vi har samordnat försvar och säkerhet med Nato i cirka tjugo år redan.
Försvaret har trampat upp samarbetsstigarna, det nya handlar om politiska toppmöten. Där ger grundlagen presidenten tydligt företräde.
Och grundlagsutskottet har för sin del konstaterat att ett Natomedlemskap inte kräver förändringar i det utrikes- och säkerhetspolitiska beslutssystemet.
Det finns alltså få argument för en ny topptjänst på statsrådets kansli, och det ser ut som om Marin har backat vad gäller tidtabellen. Det är tydligen inte den sittande statsministern som ska utnämna en eventuell tjänsteperson.
Därmed är frågan återförd till den principiella nivå där den hör hemma – och till en tidpunkt efter valet då en ny statsminister har fullt upp med mer akuta frågor.
Frågan har sannolikt inte hög prioritet månaderna efter valet.
I eftersvallet av protester i begärda utlåtanden har det från statsministerns stab hävdats att statsministern måste ha tillgång till ”kontinuerlig och bästa möjliga expertis”. (HS 31.1.2023).
Men det är en kvalitet som kan uppnås på andra vägar.
I efterskott framstår Marins brådska som en strävan att binda kommande statsminister vid en tjänsteman man själv vill utse. Begreppet överrock smyger sig på – vid sidan av den ädlare tanken att kommande statsminister från start skulle förfoga över en ”inkörd” rådgivare.
Okulturen med sista-minutenutnämningar florerar inte sällan på ministerienivå.
Statsrådets kansli får gärna hålla sig med bättre principer.
Rekryteringen skulle för all del ske per öppet ansökningsförfarande.
Men det är en öppenhet som brukar försvinna ju närmare man kommer utnämningen.
Den Marinska smusselvägen blockerad och väl så.
Det tyngsta argumentet mot beslut och utnämning ännu före valet vilar på principiell grund:
Landet behöver inte fler utrikesoch säkerhetspolitiska staber än de befintliga.
Statsministern kan när som helst (nästan) utöka sin medarbetarstab med ytterligare en expert på utrikesoch säkerhetspolitik.
Ett mera permanent vidgat stabsbygge vid statsrådets kansli måste föregås av en diskussion om principerna för samverkan och hur den har fungerat.
är