Köttberget och pensionsgiljotinen

Europas befolkning åldras i rasande takt. Samtidigt föds här allt färre barn. Det dyrbara smöret – pensionsbesparingarna – ska bredas ut över en allt större yta knäckebröd. Ekvationen går inte ihop, i synnerhet inte i Finland.

Pulsen stiger, pupillerna vidgas. Det handlar varken om drogpåverkan eller förälskelse – utan om allas vår passion för pensioner – inte sant? Det finns inga lösa pengar i systemet, vi tvingas vända på slantarna som aldrig förr. De yngre måste jobba längre, betala mer och nöja sig med mindre, medan de stora årskullarna har plockat russinen ur kakan.

Den före detta svenska finansministern Pär Nuders ord har gått till historien: ”Detta köttberg av 40talister som vi 60-talister ska föda …” Ordvalet var laddat, men Nuder träffade rätt, rent objektivt: en skev försörjningskvot hotar skapa djupa generationsmotsättningar.

Vi lider av ett akut demografiskt underskott. Ödesfrågan berör hela Europa. Ställer unga generationer längre upp på pensionskontraktet, då de inser vartåt matematiken barkar? Vilken legitimitet har pensionssystemet vid en vithårig explosion, måste vi yngre börja spara privat?

För ett tag sedan utvärderade den danske professorn Torben M. Andersen Finlands pensionssystem. Han serverade idel cliffhangers – öppna frågor – och tog därmed många aktörer på sängen. På sikt lider vårt pensionssystem av ett hållbarhetsproblem. Med nuvarande avgifter lyckas vi inte finansiera de lagstadgade förmåner som ska betalas i framtiden.

Med cirka 10 års intervall har Finland skruvat på pensionssystemet. Mången nödlösning har pressats fram, under galgen. Snart står vi inför ännu en reform. Hur ska framtidens pensioner tryggas, vem står för fiolerna?

Tvingas 70-talisterna (och framåt) börja extraknäcka som matbud, tjäna sitt uppehälle via diverse appar, i stället för att spela golf och sitta på kafferep? Var går smärtgränsen, då yngre individer som förvärvsarbetar i dag i bästa fall kan se fram emot en eventuell pension vid fyllda 70?

Vid årsskiftet utlöste en exceptionellt stor indexförhöjning en flod av pensionsansökningar: tiotugått sentals finländare högg till och ansökte om partiell ålderspension. Arbetspensionsindexet steg märkbart mer än lönekoefficienten. Också här har man gillrat en moralisk rävsax.

Andersen efterlyser automatiska, stabiliserande element, så att en växande förväntad livslängd skulle slå in direkt i pensionsmatematiken. Likaså behövs ett pensionstak. Finland borde följa Sveriges exempel, ingripa också i pensioner som redan betalas ut. Sverige tillämpar en unik indexbroms, som slår in om arbetslösheten stiger och pensionsintäkterna minskar. Därmed flexar pensionsutbetalningarna via en tydlig och enkel mekanism.

Någon ättestupa vill vi inte ha. Men Finlands befolkningspyramid står rakt upp och ner, det enda som tycks växa är maskrosen och skuldberget. Nästan en fjärdedel av bruttolönen hos dagens yrkesverksamma går åt till att finansiera löpande pensionsutbetalningar, medan endast en minimal andel av dessa avgifter kommer betalaren själv till godo i framtiden. För äldre generationers del (födda kring 1940) låg avgiften på 5–15 procent i väldigt många år. Det är orimligt.

Centrala matematiska grundantaganden inom pensionssystemet har ur tiden, vilket utmynnar i systemfel. Välfärdslöftet är överdimensionerat visavi den skrala utvecklingen inom bnp och befolkning. På 20–40 års sikt briserar den finländska pensionsbomben, och landar i famnen på alla som är födda på 1970-talet och senare.

Nu behövs äkta framförhållning. Det räcker inte med 24–25 procents pensionsavgifter, vi borde höja avgiften med cirka 2 procentenheter till knappt 27 procent. Ju tidigare vi korrigerar kursen, i desto större utsträckning hinner världens åttonde underverk – ränta-på-ränta-effekten – bära frukt.

Arbetspensionsbolagen borde likaså få utvidgat mandat beträffande risktagning. Det är dags att luckra upp placeringsreglerna, med mall av Sverige respektive Danmark. Varje procentenhet avkastning spelar en stor roll. Nuvarande regelverk är dessvärre designat med utgångspunkt i gårdagens placeringsmiljö.

I Frankrike pågår – återigen – vilda demonstrationer mot höjd pensionsålder, en brännhet symbolfråga. Nämn orden ”pension”, ”försörjningskvot” eller ”hållbarhetsunderskott” och du lär inte egga upp många finländare på barrikaderna. Men vi pratar om matematiska faktum, om generationsfrågor, och därmed om samma typ av etiska dilemma som klimatfrågan. Vi behöver fler pensionsaktivister, och en ärligare diskussion kring detta de facto-pyramidspel.

I stället för att visa prov på intressebevakarnas sedvanliga martyrfasoner behöver vi alla betänka Benjamin Franklins bevingade ord: ”Det finns bara två saker man kan lita på här i livet: skatterna och döden.” Till råga på allt kommer de i fel ordning.

Tyvärr tvingas vi tillägga: skatterna … för den arbetande medelklassen, och de blytunga pensionsavgifterna som drabbar de små årskullarna, generation X och framåt. Den tidsinställda pensionsbomben borde ha desarmerats redan kring år 1973, men bättre sent än aldrig.