Vänta lite vår

Vi har redan klarat av oxveckorna den tunga period som kommer efter julens långa ledigheter och samtidigt passerat den mörkaste tiden på året. ”Heikinpäivänä talvenselkä katkeaa” skrev en vän på FB den 19 januari, vilket ungefär betyder att vinterns rygg brister på Henriksdagen. Dagen man firar biskop Henrik som enligt legenden dräptes av bonden Lalli på isen i Kjulo träsk kring 1150. När Vintergatan på himlavalvet nått sin högsta punkt och vintern vände mot vår slog Finlands skyddshelgon Sankt Henrik vinterns rygg med en klubba. För att fira smällen brukade man slå i väggen med ett slagträ och barnen gick runt i byarna och skramlade med klockor och metallfat. På Sankt Henriksdagen sades björnen vända sig i sitt vinteride när hungern började mullra under pälsen och undra om halva natten redan gått.

Vi går mot vårvinter. I mörker, snöstorm, kyla, regn, blek vintersol men också omgiven av isblommornas reflexer har jag sjunkit ner i Allas Sea Pools varma turkosblåa vatten invid Salutorget. En plats att under midvintern beundra solnedgångarna då solen långsamt faller ner bakom Observatorieparkens kullar. Kring jul sjunker solen bakom Fredsstatyn på Ehrenströmsvägen. Kvinnofiguren är fredens ande som efter krigen återvänder till jorden med ett nytt fridfullt hjärta. Statyn är tillägnad den fredliga samlevnaden mellan Finland och Sovjetunionen. När dagarna blir längre drar sig solen långsamt mot Tyska kyrkans torn och nu lyser aftonrodnaden redan på Johanneskyrkans dubbelspira.

Det är något särskilt med vårvinter. Det är en tid av förväntan. Vänta lite vår! Dröj kvar vårvinterns blånande färgskiftningar i Södra hamnen. Än är det tid för frostnupna mornar och sol som långsamt börjar värma söderväggar med dropp från taken och talgoxarnas nyvaket prövande röster. Stanna länge kvar vårvinter! Om någon vecka är det mars. Då lämnar björnen sitt vinteride och våren kommer småningom med tussilago, sädesärlor och citronfjärilar. Och förhoppningsvis också fredens ande.