I församlingen och idrottsvärlden tiger kvinnan
I den här texten tar jag upp problematiken kring kvinnor som uttalar sig och män som blir provocerade av detta. Är du en man som anser att kvinnor inte bör uttala sig i idrottsfrågor ska du inte läsa vidare. Detta är en uppriktig uppmaning till män som lätt blir kränkta eller provocerade av kvinnor med åsikter. Avsluta läsningen här.
Till er som läser vidare vill jag föra en ärlig och utlämnande diskussion om ett av idrottsrörelsens och tyvärr också samhällets djuprotade jämställdhetsproblem; motståndet mot kvinnor som har åsikter och som modigt för fram dem. Under medeltiden var det förbjudet för kvinnor att uttala sig och i den kristna församlingen skall kvinnan uttryckligen tiga enligt bibeln och det mest skrämmande är att vi efterlever detta ännu år 2023. Det här är inte bara upprätthållande av mycket föråldrade samhällsstrukturer, det är ett allvarligt hot mot demokratin och utvecklingen inom exempelvis idrottsrörelsen.
Låt mig belysa problematiken närmare. Jag är orädd att framföra mina åsikter och har alltid varit det så länge jag kan minnas. Inom Försvarsmakten var det sällan uppskattat att en kvinna framförde förslag på hur man kunde göra något på ett annat sätt eller sträva efter lite förnyelse. Det här var ett säkert sätt att få känna på olika former av härskartekniker. Härskarteknik nummer 1 var att bemöta mig med mycket upprörd hög röst. Jag hade svårt att föreställa mig att samma man skulle ha skrikit på samma sätt till en annan man som kommit med samma förslag som jag.
Härskarteknik nummer 2 var att förlöjliga eller förminska mig och mitt förslag. Att grimasera då jag pratade, titta på varandra med höjda ögonbryn och att tydligt signalera att detta inte ska tas på allvar. Har även här svårt att se det samma utspelas om en man befunnit sig i min situation.
Inom idrottsrörelsen försiggår samma förminskande av kvinnan som vill uttala sig och utveckla verksamheten och det hela bottnar i en maktstruktur där kvinnan inte haft en plats i det beslutsfattande sammanhangen.
Under våren 2022 då Olympiska kommittén hade mycket att reda upp i sitt sätt att sköta sexuella trakasserier ordnades ett diskussionstillfälle för medlemmarna. Några modiga kvinnor ställde sig upp och pratade och uttryckte sin besvikelse över hur man hade agerat. Dessa bemöttes under samma tillfälle med personliga påhopp av kommitténs ordförande medan männen som uttalade sig inte fick samma bemötande.
Jag märker tydligt av den här strukturen själv då jag i två års tid haft möjligheten att skriva kolumner som ibland är obekväma. Jag skriver för att väcka diskussion, inte för att vara till lags, och det upprör en del. Den gemensamma nämnaren för motståndet mot mina ställningstaganden är att det enbart är män som blir upprörda eller provocerade. Av kvinnor får jag endast hejarop och beundran för att jag vågar ta upp svåra frågor. En smart vän till mig konstaterar att om kritiken uteslutande kommer från män så vet man att den inte bottnar i själva sakfrågan. Den bottnar i den maktstruktur vi fortfarande har inom idrottsrörelsen. Då kvinnor tystas ner, förminskas och inte ges utrymme att påverka är det fel på verksamhetskulturen, inte på kvinnorna. Då gäller att synliggöra denna struktur och börja ifrågasätta den, för det är enda sättet att nå en förändring. Vi behöver fler kvinnor som uttalar sig i idrottsfrågor.