Det här missar författarnas kritik av SLS litteraturpriser
Tvista om SLS-priser är den mest finlandssvenska litterära tradition som finns, men statistiken från de senaste åren motsäger vissa antaganden som använts i kritiken. Ylva Perera reflekterar över om stora priser verkligen är det bästa sättet att stöjda litteraturen på lång sikt.
”Litteratursällskapet tänker inte ge pris för Rödluvan och det tycker jag är dumt av dem [ …]. Men för all del, prisen kan inte räcka till alla och hösten var omfångsrik i år och R sålde alltför bra förstås för att behöva uppmuntran. Till min irritation är jag irriterad över det.”
Så skriver Märta Tikkanen till Birgitta Stenberg den 22.1 1987 (publicerat i Måste försöka skri-, Schildts & Söderströms 2019). Den som delar sociala mediekanaler med det litterära Svenskfinland känner igen tongångarna även i dag.
HBL (6.2) har rapporterat om diskussioner som uppstått kring att flera högkvalitativa och på andra håll prisade skönlitterära böcker inte fick pris av Svenska litteratursällskapet på Runebergsdagen i år. ”I år hörs morrandet särskilt tydligt” konstaterar även Ann-Christin Snickars i Åbo Underrättelser (8.2).
Man kan invända mot att göra kulturjournalistik utgående från sociala medier. Men jag hävdar att det är värt att uppmärksamma att reaktionerna på SLS-priserna är av en annan art än reaktioner på till exempel Runebergsprisnomineringar.
Författare (i plural) skriver uppdateringar och inlägg om hur många år och böcker som gått sedan de senast fick pris av SLS (om de någonsin fått), och jag som litteraturredaktör får e-post med liknande vittnesmål.
Vad är så speciellt med just de här priserna, och vad säger reaktionerna om litteraturens relation till priser överlag?
Jag har valt att titta närmare på de skönlitterära priserna från de senaste sex åren, eftersom de utdelningslistorna finns tillgängliga på SLS hemsida. Statistiken jag tagit fram har förbehållet att det i vissa fall är svårt att dra gränsen mellan renodlad facklitteratur och skönlitterär essäistik.
Om man bortser från Tollanderska priset (45 000 euro) som vartannat år tillfaller en facklitterär och vartannat år en skönlitterär författare för dennes livsverk, har de sammanlagda prissummorna för skönlitteratur de senaste åren varierat mellan 109 000 euro (2019) och 132 000 euro (2023).
Antalet prisade skönlitterära böcker per år har växlat mellan 10 (2018, 2020, 2021, 2022), 9 (2019) och 8 (2023). Vissa verk har fler upphovspersoner, och vissa författare har samma år fått pris för två böcker. Det högsta antalet premierade författare och illustratörer per år är 12 (2020), det lägsta 9 (2022). I år var de 10.
Den genomsnittliga prissumman per mottagare varierar från 9 750 euro (2020) till 15 333 euro (2022). I år låg genomsnittet på 13 200 euro per person.
Varje år ingår både romaner, diktverk, essäistik och barnlitteratur bland de prisade böckerna.
Av de 54 premierade författarna och illustratörerna är det 8 som fått pris två gånger under tidsperioden
(Michel Ekman, Thomas Brunell, Ulrika Nielsen, Eva-Stina Byggmästar, Matilda Södergran, Linda Bondestam, Ralf Andtbacka och
Minna Lindeberg).
17 av de 54 premierade är män, 37 är kvinnor eller ickebinära (med förbehåll för falska antaganden om könsidentitet). Något har alltså förändrats sedan Märta Tikkanens tid. Hur könsfördelningen förhåller sig till tidsperiodens samtliga publicerade författare har jag inte utrett här.
Siffrorna slår hål på vissa antaganden jag sett i diskussionerna kring priset. Antalet premierade personer har inte sjunkit märkbart. Däremot har en enskild mottagare haft chans att motta flera tusen euro mer i genomsnitt under de senaste åren.
Åtta mottagare förekommer dubbla år, men de utgör inte mer än 4,3 procent av de premierade. Att priserna konstant skulle gå till samma människor stämmer alltså inte, på basen av detta tidsspann.
Siffrorna visar också hur lite av den årliga utgivningen som ryms bland pristagarna. Max tre romaner per år premierats, vilket kan jämföras med att femton finlandssvenska titlar utkommer under rubriken ”romaner, noveller, kortprosa” bara i vår, och då är utgivningen oftast ännu större på hösten.
Eftersom SLS varit noggranna med att alltid premiera verk ur alla genrer (obs, jag vet inte om det är en officiell princip, men just dessa år har det i alla fall varit utfallet) är chansen att få pris av SLS procentuellt mycket högre om man råkar vara poet, eftersom den totala utgivningen av poesi är mindre (på vårlistan finns i år endast fyra nyskrivna verk).
Men att en enskild författare förbises av prisnämnden under flera år kan mot det här bakgrunden inte automatiskt ses som resultatet av en systematisk komplott – så förhållandevis få är ändå priserna.
Med det sagt finns det många verk utan pris, också i år, som definitivt har utgjort betydande bidrag till den svenska litteraturen i Finland. Frågan är bara hur man kan förebygga förbiseenden, utöver att som nu ha en professionell, flerhövdad och roterande jurysammansättning.
Rouletten kan inte helt och hållet utrotas, i viss mån måste ens bok tajma med jurys smak. Men just professionaliteten är den enda garanten för en jury som kan värdera och diskutera böckerna på ett djupare plan än personliga preferenser eller trendkänslighet. Att de kan sätta verket i relation till estetik, samhälle, litteraturhistoria och så vidare. Jag ser inga skäl till att årets jury inte skulle ha varit kapabel till det.
Det man ändå kunde ifrågasätta är varför priserna blir så pass mycket större utan att bli fler. Tänker man sig att prestigen med prisen skulle försvinna om de mångfaldigades och sänktes? Eller rentav bara hölls på samma nivå och blev fler? Den utdelade summan har ju stigit med åren, så pengar finns.
Som Snickars också påpekar i sin kolumn kringskärs det litterära Finland av en allt krassare bokmarknad. En orsak till att författare blir sura över uteblivna pris (egna eller andras) är att de helt enkelt hade behövt pengarna.
Men jag tror inte marknaden kan motarbetas med enskilda jättepriser, vi behöver ett mycket mer genomgripande utvecklingsarbete gällande hur konstnärligt arbete ska finansieras i vårt land.
Jag tror att flera (och om så krävs lägre) priser, de år då kvaliteten på utgivningen håller för det, vore en mer långsiktig satsning på den finlandssvenska litteraturen – i kombination med ännu mer transparenta stipendiesystem, bättre förlagsavtal (i synnerhet gällande digital distribution) och allra helst medborgarlön (men det faller förstås utanför SLS ansvarsområde).
Litteraturvärldens närmast mytiska kretsande kring priser bär nämligen på risker. Dels är det ytterligare en arena där författare blir konkurrenter i stället för kollegor, dels finns det något suspekt i att tänka sig att den bästa och friaste konsten skulle vara den som prisas av etablissemangen.
(Vilket inte är det samma som att bra böcker inte kan få pris. För en skoningslös och rolig uppgörelse med prisernas fördärvande verkan rekommenderar jag varmt Thomas Bernhards bok Mina priser.)
Det finns något pinsamt, men också angeläget, i författares uttryck av berättigande i relation till SLS priser. Det pinsamma är att man tycks utgå från att världen är skyldig en något för att man skrivit sina böcker (det är den inte). Det angelägna är att många verkar sätta värde på att utgöra en länk i den finlandssvenska litteraturtraditionen, vilket ett pris från SLS skulle bekräfta – och det är viktigt att inga personliga fejder eller annan diskriminering ska hindra en författare från att få räknas in där.
Kanske kan de trösta sig med att sporten ”tvista över SLS-priser” är den mest finlandssvenska litterära tradition som finns. Inga av de senare kanoniserade modernisterna (Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Rabbel Enckell) fick priser för sina tidiga, banbrytande verk, och på 60-talet ströks Johannes Salminens pris under oklara omständigheter.
Alla de ovannämnda tilldelas dock senare i livet SLS största pris. Poetisk rättvisa?
Eller sen får man tänka som Märta Tikkanen också skriver:
”För övrigt är pris vad de är. Böckerna finns och kommer att finnas, det är det enda som spelar någon roll. Det är bara att skriva på, än engång.”
Och läsa, vill jag tillägga. Samt låna, köpa, prata och skriva om böckerna vi läst. Så håller vi den finlandssvenska litteraturen värd att prisas.