På gränsen till såpopera, men otroligt spännande
Österbottens deckardrottning är tillbaka med en deckare i frikyrklig miljö. Det som eventuellt fattas litterärt kompenseras med intensitet, och kombinationen spänning och österbottnisk landsbygd fungerar otroligt bra.
På en lägergård i den österbottniska byn Pensala pågår ett frikyrkligt läger för tonårsflickor. Det är sommar, det är tryckande hett och landsbygden är nästan för idyllisk med åkrar, ängar, skogspartier och vattendrag. Kriminalpolisen Mija Wadö har varit sjukskriven några månader, men när en av lägerdeltagarna hittas mördad börjar arbetet igen med en rivstart.
Nilla Kjellsdotter är tillbaka med Himmelsgården, del två i deckarserien för Norstedts. Mija Wadö introducerades egentligen redan i debuten I rättvisans blod (2020) som utkom på Boklund Publishing, och från start har de österbottniska deckarna varit populära både i Sverige och i Finland.
Delarna bygger på varandra, och Kjellsdotter har nu byggt upp ett fungerande sammanhang runt sin huvudperson. Också karaktärerna omkring Mija ges egna dramatiska kurvor och angelägna ämnen.
Mijas eget trauma, som behandlades i den förra boken Flickan i Stenparken (2022), har religiösa kopplingar, och därför väcker det frikyrkliga sammanhanget i det aktuella fallet ett visst obehag hos henne.
Lägerdeltagarna verkar heller inte berätta allt de vet, och byborna är snabba med att peka ut den mördade flickans pojkvän, som bor på flyktingförläggningen i Oravais, som den skyldige.
Boken vill därmed också säga något om flyktingpolitik, fördomar och trångsynta små samhällen, och de unkna åsikterna är bekvämt placerade hos anonyma bybor och personer läsaren instinktivt ska tycka illa om, inte hos bokens hjältar och hjältinnor.
Underhållning, check!
Kjellsdotter strävar inte efter att förnya deckarreceptet och siktar inte heller särskilt högt på det stilistiska planet, men hon håller läsaren i ett järngrepp. Hon vet vad genren går ut på och levererar spänning och underhållning.
Det som eventuellt fattas litterärt kompenseras med intensitet, och det är också något som uppstår i kombinationen spänning och österbottnisk landsbygd som fungerar otroligt bra. Jag hinner knappt anteckna något under den första genomläsningen av boken, för jag vill bara veta hur allt hänger ihop – vilket ju säger något om hur boken lyckas med sitt syfte.
Med det sagt noterar jag under läsningens gång ändå att handlingen möjliggörs av de tveksamma val som karaktärerna gör. Resursbristen hos polisen kan man kanske förstå, men prioriteringarna känns konstiga, ibland rentav slarviga.
Trots pågående mordutredning fortsätter lägret utan krishjälp eller arga föräldrar som blandar sig i. De inblandade ungdomarna, och särskilt den mördade flickans bästa vän Bianca, kunde berätta mycket mer om vad de vet, även om man här kanske kan ha överseende med traumatiserade tonåringar i en krissituation.
Men det finns alla förutsättningar för mördaren att slå till igen, och småningom känns det som att personerna handlar på ett visst sätt för att boken inte ska ta slut alltför snabbt, snarare än för att det skulle vara trovärdigt.
Melodramatisk twist
Liksom i de tidigare böckerna finns det kapitel insprängda i boken som utgör tillbakablickar på någons livsöde, och här avslöjar Kjellsdotter skickligt bara så mycket som behövs. Påfallande sent inser jag vems berättelse man får ta del av, även om jag hela tiden letat ledtrådar och prövat olika hypoteser.
Twisten i slutet gällande Mijas privatliv är dock mer än lovligt melodramatisk, här tippar det över till såpopera. Men steget mellan såpopera och den här sortens deckare är kanske sist och slutligen inte så långt, och det kommer i alla fall inte att hindra mig från att läsa nästa bok i serien om Mija Wadö. Varje gång jag avslutar en bok av Kjellsdotter vill jag genast läsa mera.