Karl och Oscar, folklig och kunglig
Jämfört med tidigare svenska kungar har 1800-talsmonarkerna Karl XV och Oscar II inte fått några egentliga biografier och helgjutna personporträtt. Thorsten Sandbergs och Herman Lindqvists skildringar fyller det här tomrummet.
FACKLITTERATUR
Thorsten Sandberg: Karl XV, folkets monark Historiska Media 2022, 287 sidor Herman Lindqvist: Oscar II, den konungsligaste av alla kungar Bonniers 2022, 338 sidor.
Efter förlusten av Finland och etableringen av ätten Bernadotte var 1800-talet en period av utveckling och tillväxt i Sverige. Unionen med Norge skavde visserligen på västra sidan Kölen, men samlevnaden mellan de båda rikena var fredlig, om än inte konfliktlös. Freden, vaccinet och potäterna skapade rum för framsteg som med tiden blev grunden för det svenska välfärdsbygget.
Under den här tiden kunde kungarna fortfarande göra sitt inflytande gällande, både politiskt, militärt och ideologiskt.
I två färska böcker skildras det senare seklets dominerande monarker, Karl XV (1826–1872) och hans yngre bror och efterträdare Oscar II (1829–1907).
Båda skildringarna ger stort utrymme för den offentliga bilden av kungarna, Thorsten Sandberg kallar Karl XV för Sveriges sista sägenkung som gav upphov till en rik flora av folkliga sägner, där kungen på klassiskt sagomanér förklädd rör sig bland allmogen och ställer till rätta sådant som överheten har försummat.
Kungen var också den sista kungen som försågs med öknamn, ett av dem, Karl den fröstarke, vittnar om hans livliga och aktiva kvinnointresse.
Värt att notera är att Oscar, som var en symbol och stark förespråkare för sedlighet och strikt moral, i det här avseendet delade sin storebrors läggning.
Sympatiskt
Det finns ett sympatiskt drag i Karl XV:s umgänge med sitt folk – låt vara att man knappast kan gå i godo för sanningshalten i berättelserna. En genomgående tendens är att kungen gärna struntade i klassgränserna och otvunget umgicks med ”vanligt folk”. Det väckte ibland förargelse i adliga kretsar, där man tyckte sig ha ensamrätt på umgänget med monarken.
Om Oscar II berättas inte några folkliga sägner, han var, som Herman Lindqvist skriver, ”den konungsligaste av alla kungar”.
För eftervärlden präglas Oscar II:s epok av dubbelmoral – osedlighet fördömdes, vilket författare som Strindberg och Fröding fick erfara. Men när dörrarna till herrsalongerna stängdes och punschen och cigarrerna kom på bordet blev umgängestonen, och sällskapet, nog så frigjort. Kungen själv sägs ha innehaft Sveriges största samling av pornografi. ”Den finns inte kvar längre”, konstaterar Lindqvist.
Skandal
Oscars moral innefattade ändå lojalitet med dem som han såg som sina vänner. Greven, skalden och ämbetsmannen Carl Snoilsky gjorde skandal då han lämnade sin hustru och inledde en relation med en annan kvinna, änkegrevinnan Ebba Piper. Paret hade haft ett hemligt förhållande i flera år, men till slut tröttnade Snoilsky på hemlighetsmakeriet, paret lämnade Sverige och levde i tio år på varierande orter på kontinenten.
Men vänskapen med kungen bestod, trots ett unisont fördömande i Snoilskys egna kretsar. Kungen gjorde vad han kunde för att skalden skulle kunna återvända, till en tjänst som överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket. Så blev det också, trots att Snoilsky saknade all kompetens för posten.
Förändringar
I takt med samhällsutvecklingen konfronterades Karl och Oscar med omvälvande och vittgående politiska förändringar, som i båda fallen var svårsmälta för de båda Bernadotterna.
För Karl XV gällde det bland annat omvandlingen av ståndsriksdagen, för Oscar handlade det om unionsupplösningen 1905.
Avskaffandet av ståndsriksdagen föregicks av en het debatt, framför allt inom adeln som förlorade sitt urgamla inflytande över politiken. Karl var inte belåten, men motsatte sig inte heller, eventuellt minskade hans aktiva motstånd av att reformen knöts ihop med en avsevärd höjning av det kungliga apanaget. Någon demokratisering i modern mening var det inte heller frågan om, rösträtten gällde bara fem procent av (den manliga) befolkningen.
När ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen konstaterade Karl XV profetiskt ”Nog går det i min tid, men Oscars pojkar får ett helvete”. När kungamakten steg för steg reducerades under 1900-talet har möjligen en och annan senare monark reflekterat över förfaderns yttrande.
Fyller tomrum
Jämfört med tidigare kungar har de båda 1800-talsmonarkerna inte fått några egentliga biografier. De är förstås omnämnda i memoarer och specialstudier, men helgjutna personporträtt har saknats. Sandbergs och Lindqvists skildringar fyller det här tomrummet.
Tonvikten ligger på det personliga planet och på den sociala miljön kring kungarna. Det sociala, ekonomiska och politiska skeendet blir mera kortfattat belyst. Det leder till en viss ytlighet, men gör å andra sidan böckerna lättillgängliga. Till det bidrar också hänvisningarna till brev och hågkomster av personer i kungarnas omgivning. Allt som skrevs var knappast avsett för offentligheten, vilket inte gör reflektionerna mindre intressanta.