Dansa med mig
I den korta, numera världskända videon dansar det förlovade paret smäktande lugnt, båda i långbyxor. Kvinnans långa, raka hår flyger gyllene mot asfalten i storstadens ljus.
– Vi dansar alltid hemma i Iran, det är ju klart, säger min bekant. Hon visar oss några traditionella rörelser.
Själv har jag gått på danstimmar hela livet, i något skede också för österländska danser. Stegen är inte svåra. Det blir ändå förskräckligt stelt, och inte klarar sig de andra finländarna bättre. Min bekant har sirliga fingrar och en förförisk mjukhet i bröstkorg, höfter, vrister. Vi andra ter oss som en flock älgar på kurs i magdans. Hon håller sig länge artigt för skratt tills vi också stämmer in. – Kan jag filma er och visa för mamma? Hon skulle bli så upplivad!
– Inte vet jag var jag lärde mig dansa, säger hon, vi gör det alltid när vi kan. Hemma till familjefesterna har vi en särskild egen dans kring att skära kakan. Vi är en stor familj så det är många födelsedagar och fester. Och i skolan! Vi dansade alla raster. Men dem kan jag inte visa med så många äldre vuxna närvarande, de var så pass vågade … Hon tittar retsamt mot mig och låter axlarna och ryggen skakas av en böljande vågrörelse.
På persiska bröllop, beskriver hon, flyttar sig firandet ofta från en stadsdel till en annan och hela sällskapet rör sig i flera bilar. Det händer då ofta att ekipaget hamnar i en trafikstockning. I så fall hoppar man ut och dansar till musik runt bilarna. Poliserna blir inte glada, men vad kan de egentligen göra – ett bröllop är på gång!
Jag börjar undra om jag någonsin sett en spontan gatudans. Jag har sett människor spy, svimma, slinta, slåss på gatan. Sitta och till och med simma (en vårdag när gången under järnvägen var ordentligt översvämmad), springa, ta sig fram på de mest olika vis. Men jag har aldrig sett någon dansa, ensam eller tillsammans.
Eller har jag? En gång vid Tennispalatset kom en ung man fram och sade: vill du dansa en stund med mig, och ledde mig genast in i två–tre valssteg. Både förslaget och beröringen kändes förvånande intima. Samtidigt var det uppenbart en planerad performans. Postmodern konst, inte spontan dans. Nej, det räknas inte.
Innan jag hinner kommentera våra kulturskillnader tillägger min bekant att det givetvis bara är de bröllopsfirande männen som stiger ur bilarna och dansar. Kvinnor som dansar offentligt är absolut förbjudet.
Efter att klippet med det dansande paret blev viralt dömdes båda till tio och ett halvt års fängelse i Iran. Domstolen ansåg att den 21åriga Astiyazh Haghighi och hennes fästman Amir Mohammad Ahmadi uppmuntrat till ”moraliskt fördärv och offentlig prostitution”, rapporterar The Guardian.
Paret som nu döms för att dansa är regimkritiska och visste vilken risk de tog. Astiyazh Haghighi lär redan ha förpassats till ett ökänt kvinnofängelse i Iran.
Här i Europa klistrar min bekant dekaler med ”Kvinna, liv, frihet” vart hon än går. Hon älskar sin nyvunna frihet. Hon behöver inte frukta sedlighetspolisen likt hennes systrar gör dagligen, fängelse för att dansa, tortyr eller död för att visa sitt hår. Hon saknar sin familj men kommer inte att kunna återvända inom överskådlig tid.
Förtryck förädlar inte, tvärtom. Men förtrycket och grymheterna i Iran är något jag känt till länge. Det jag hört mindre om är en så levande, livsbejakande vardag.
Höfter ljuger inte, för att citera Shakira. Dans är alltid kroppsligt och därmed sant och subversivt på ett sätt som rimmar illa med ideologier. Ett mjukt vapen i den hårda striden om kvinnor, frihet, och liv.