Respektlöst att bränna Koranen

Bränningen av en koran utanför turkiska ambassaden i Stockholm har väckt berättigat raseri i den muslimska världen. Dådet var inte enbart riktat mot Turkiet utan mot muslimer i hela världen. För muslimer är själva bokobjektet heligt. Man hanterar Koranen med varsam hand, ställer den aldrig på golvet och placerar den högst i bokhyllan. Inte ens de mest vidsynta bland mina turkiska vänner som jag lärt känna under våra år i landet, har kunnat uppbringa någon som helst förståelse för dådet. Därför antog jag utmaningen att i en turkisk tv-sändning säga hur respektlös jag upplever att handlingen var.

Visserligen förstår man att provokationen utfördes av en extremist med en politisk agenda – att försvåra invandring och Sveriges Natomedlemskap – och hjälpa Ryssland. Men man förstår inte ledande politikers luddiga uttalanden om yttrandefrihet eller att det var ”onödigt” eller ”dåligt tajmat”. Respekt handlar varken om tajmning eller om vad som är taktiskt klokt utan om en ömsesidig upplevelse att tillhöra samma mänsklighet. Förstår man dessutom inte att kristna i Mellanöstern kan tvingas betala notan då raseriet hos folk på gatan kokar över?

I Norden är vi rätt tåliga då det gäller brott mot trosfrid. Men tänk er att en demonstrant utanför Riksdagshuset piskar sönder två skyltdockor på vilkas rygg det målats ”homosexuell”? Skulle toleransen också då räcka till för ett försvar av yttrandefriheten? Yttrandefriheten har en gräns, den stavas hets mot folkgrupp. Då kriterierna för hets uppfylls kan man inte längre tala om yttrandefrihet. I Finland är hets mot folkgrupp till all lycka straffbart.

Respekten för vad människor sätter värde på är en grundsten i alla religioner. Ett brott mot en religions heliga skrifter är i förlängningen ett brott mot alla religioner. Saknas respekten river man ner den värld som byggts upp av samarbete och samförstånd. ”Yttrandefrihet” utan respekt är ett hån mot mänskligheten.