Som att ivrigt tjuvlyssna på kafésamtal
Sofia Torvalds roman Kaféet har en perfekt utgångspunkt för att utforska en relation, men Daniel Wickström hade önskat att hon var ännu mer konsekvent med att låta allting utspela sig över kaffekopparna för att inte berätta sönder kärlekens bitterljuva mystik.
Två sorgsna och länge namnlösa människor lever för sina regelbundna möten på kvarterskaféet, där de över en kopp kaffe inviger varandra i sina liv. De träffades i en stödgrupp för frånskilda, fattade tycke för varandra och fortsatte umgås, trots att han började dejta och hon gick tillbaka till sin otrogna man.
Detta är fonden för Sofia Torvalds roman Kaféet, och det en perfekt utgångspunkt för att utforska en relation. För mötena på kaféet, som utgör i stort sett hela romanens stoff, är mer än bara en oas för romankaraktärerna, där de för en stund kan komma bort från den känslomässiga torka de upplever i sin vardag.
Mötena innebär också en kaskad av olika berättelser. Även om karaktärernas relation står i romanens centrum byggs den upp av en rad mindre anekdoter om deras förflutna, rädslor och drömmar.
Att läsa de första kapitlen i romanen är som att sitta vid bordet bredvid dem i kaféet, råka lyssna på deras samtal och för en liten stund förlora sig i det och kanske i misstag ignorera en fråga som ens eget sällskap har ställt. Läsaren bjuds in i deras förtroliga jargong, samtidigt som man förstår att den bara är deras, att man själv bara är en utomstående som inte borde lyssna.
Men ju mer man läser, desto närmare kommer man dem; deras dialoger och berättelser från det förflutna blir en ansats till ett långsamt men intresseväckande karaktärsbygge.
Som att följa en seismograf
Snart inser man hur olika de är. Hon är passionerad och aktiv; hon vill, eller måste, berätta om sitt förflutna. Han är förnuftig och passiv; han lyssnar hellre än talar om sig själv och hamnar lätt i försvarsställning om hon kommer för nära inpå. Hon är skör och otroligt rädd att bli övergiven, men också modig. Han är också skör, men tafatt.
Hon är mer beläst än vad han är; han är måttligt intresserad då hon tar upp Roland Barthes och Eva Illouz kärleksteorier, och då han i sin tur ska hitta en liknelse för sina känslor för henne tar han Gudfadern till hjälp.
Genom deras dialoger får läsaren ta del av varje växling i deras samspel, det är som att följa en seismograf som registrerar relationens alla skiftningar. Under sina samtal trevar de sig ofta fram i en slags tonårsaktig tafatthet och den knoppande relationen står i en vacker kontrast till de sorgsna och osäkra, nästan vissnande, karaktärerna.
Ingen av dem vågar egentligen gräva i hur den andra känner inför deras relation, och ifall de känner något romantiskt intresse har de antagligen förträngt det så länge som möjligt.
Samtal hellre än berättare
Tyvärr avslutas deras dialoger ofta för plötsligt. Varje kapitel skildrar en träff på kaféet, och då ett kapitel tar slut är det återigen som att man suttit vid bordet bredvid dem och lyssnat på deras samtal, och avbryts av att ens sällskap plötsligt vill gå. Men då får jag ju inte höra slutet av samtalet, det klipps av mitt i och jag känner sig snuvad på något som jag inte ens fått veta vad det är!
Jag hade velat dra ut på det, fått höra allt vad de hade att säga, utforska dem mer.
Det finns något suggestivt i att livet utanför kaféet inte existerar på annat sätt än i deras berättelser. Men vid de tillfällen då jag får följa dem utanför kaféet, i deras separata liv, spricker denna suggestion och jag längtar tillbaka till kaféet och karaktärernas återberättande av sina liv – historierna är helt enkelt mer engagerande då de färgas av karaktärerna själva än då de förs fram av berättaren.
Som Barthes säger i Kärlekens samtal: en kärlekshistoria präglas inte av en rad händelser, utan av dessa händelsers genljud, alltså de plågor och passioner som händelserna ger upphov till.
Fullt av känsla och liv
Även om de själva inte vågar definiera sina känslor för varandra blir läsaren serverad dessa av berättaren, som avslöjar, förklarar och förtydligar karaktärernas känslor och osäkerheter lite väl mycket. Även utan berättarens inblandning hade läsaren själv ställt sig samma frågor om kärlekens varande eller icke varande, för det är en frågeställning som finns inneboende i situationen.
Det läsaren går miste om här är kärlekens bitterljuva mystik; att allt är öppet för fantasins obegränsade landskap, men samtidigt osäkert och bäddat för katastrofer.
I kärlekens diskurs utgör alla skiftningar i detta landskap ett meddelande, och om tolkningen av dessa skiftningar är för explicit försvinner en del av upplevelsen. Då blir man som läsare bara serverad något utan att behöva anstränga sig, man blir underskattad helt enkelt.
Det finns å andra sidan en annan sorts spänning som på ett skickligt sätt upprätthålls romanen igenom, nämligen hur det ska sluta för karaktärerna och deras relation. Ständigt ser man de möjliga utgångarna framför sig, och alla är öppna på vid gavel.
Det är egentligen inte slutet som är det viktigaste i denna berättelse, men samtidigt är det just de avslutande kapitlen som är de starkaste och mest gripande; de är fyllda av känsla och liv.