En politiker måste våga säga nej

”Jag är en konservativ i en liberals kläder.”

Med de orden beskrev Alexander Stubb sig själv på Snellmanstiftelsens evenemang 2014. Jag känner Stubb tillräckligt väl för att beskriva honom precis tvärtom. Denna kolumn är inte på något sätt relaterad till Stubb, men hans uttalande är mycket lägligt.

I oktober gav jag ett uttalande om nästa regering. Jag beskrev riksdagsvalet som ett statsministerval där alla ställs inför att rösta på Sanna Marin eller Petteri Orpo.

I september sade jag att jag anser det nästan omöjligt att SDP och Sannfinländarna kan sitta i samma regering. Jag motiverade svaret med partiernas inställning till mänskliga rättigheter och minoriteter, människobilden och respekten för människovärden, EU-politik och klimatpolitik.

Jag sa redan då att SDP kommer att se till att Sannfinländarna inte kommer att kunna försvaga det svenska språkets ställning på något sätt.

Det är värt att bekräfta dessa uttalanden igen, samt påminna om att precis samma sak sades av socialdemokraternas ordförande Sanna Marin. Om SDP är det största partiet i valet kommer Sannfinländarna inte att sitta i regeringen.

Man kan inte säga det tydligare än så. Personligen tycker jag att väljarna förtjänar raka besked — särskilt när det handlar om värderingar.

Ett par andra partier har meddelat att de inte går med på regeringssamarbete med Riikka Purras gäng. Vissa partier har dock haft svårt att uttrycka sin ståndpunkt. Av någon anledning har inte alla vågat uttrycka sin åsikt. Det leder till en mycket märklig och problematisk situation för väljaren: för tillfället kan en väljare som stöder liberala nordiska värderingar inte säkert veta om hens röst kommer att stödja skapandet av en regering i vilken Sannfinländarna är en bärande kraft.

En del av politikerna har gått runt frågan och undvikit att berätta sin inställning i förväg genom att hävda att det skulle öka motsättningarna i Finlands politik. Vi måste fråga oss vilket som ökar motsättningarna mer: det faktum att alla inför valet får veta att vi inte kommer att regera med ett parti som föraktar mänskliga rättigheter och minoriteter, eller det faktum att det skulle finnas ett parti i regeringen vars hela politik är baserat på att sätta människogrupper mot varandra?

Ett annat konstigt sätt att försöka undvika frågan är att säga att det är regeringsprogrammet som avgör. Regeringsprogrammet avgör om man ska gå med i regeringen eller inte. Då är det för sent att fundera på om man sitter i rätt sällskap. Beslutet om vem man är redo att gå in i regeringen med fattas mycket tidigare.

Under 2019 var jag centralt med när regeringen bildades efter valet. Som ordförande för det största partiet träffade regeringssonderaren Antti Rinne ledningen för respektive parti. Jag var med vid varje möte. Vid dessa möten låg fokus inte bara på sakfrågor om politik utan också på partiernas värderingar. Under de här mötena fick man en klar bild även av vilka partier de andra var beredda att samarbeta med.

I ljuset av dessa fakta måste man konstatera att allt prat om ökande motsättningar och hänvisningar till regeringsprogrammet är ursäkter för att försöka undvika att ge ett tydligt svar. Bägge är ett tecken på att man inte vågar säga nej.

Det enda sättet att få saker gjorda i politiken är att samarbeta och kompromissa. Men man kan inte kompromissa med sina egna värderingar. Man måste alltid och i varje situation våga försvara sina egna värderingar och stå bakom dem. Och en politiker måste våga säga nej.

Jag vill höra ett tydligt svar från Anna-Maja Henriksson på frågan om hon är redo att sitta i samma regering som Sannfinländarna. Ja eller nej?