I Ukraina mötte Ralf Sirén den fiende han är utbildad att kriga mot
– Jag var med om gruvligt hemska saker, men såg också godhet och hjälpvilja som jag aldrig upplevt förr. Ralf Sirén var den första frivilliga finländaren som anslöt sig till Ukrainas armé efter att den ryska invasionen inleddes. Som plutonchef hade han som mest 15 finländska underlydande.
För snart ett år sedan fattade Ralf Sirén ett beslut som skulle sätta eviga spår i honom. Ryssland hade precis inlett sin invasion i Ukraina och Sirén, som ett halvt år tidigare å tjänstens vägnar hade flyttat från Helsingfors till Rotterdam, bestämde sig för att dra ut i krig för att hjälpa Ukraina.
I Finland är Sirén, 31, löjtnant i reserven och utbildad plutonchef vid Nylands brigad. Sirén är i dag tillbaka i Helsingfors. HBL träffar honom hemma i hans kök. Han dukar fram te och börjar berätta sin historia.
Bara några dagar efter krigsutbrottet stegade han in på ett rekryteringskontor i den västukrainska staden Lviv. Han var den trettonde utlänningen som anmälde sig i den ukrainska försvarsmaktens tjänst.
Organiserade själva
Till en början inkvarterades Sirén på en militärbas i Javoriv i västra Ukraina. De första rumskamraterna var en norrman och en amerikan.
Ukraina hade vid den här tidpunkten ännu inte hunnit organisera den nygrundade internationella styrkan och förvirring rådde. De som hade officersutbildning bland de nyanlända, till exempel Sirén, tog därför saken i egna händer. De skaffade datorer, telefoner och printrar och började styra upp verksamheten. Hela tiden anlände nya frivilliga från hela Europa men också från länder som Sydkorea, Kazakstan, Brasilien och Colombia.
– Gemensamt för alla som anslöt sig var en moralisk övertygelse att vilja göra något rätt och vara på den goda sidan. Några enstaka hade bakgrund som legosoldater och ville skaffa sig mer erfarenhet. En del var ute efter äventyr eller hade haft motgångar och sökte en ny mening med livet. De hade inte kommit till rätt plats, säger Sirén.
Knarkare och nazister portades
– Vi hade tre regler: vi tillät inget våld, inga droger och inga nazister. De som fick kalla handen blev besvikna. En del av dem anslöt sig i stället till andra frivilligbrigader med andra urvalskriterier, till exempel georgiska legionen och Azovregementet.
De som hade krigserfarenhet skickades direkt till fronten. Också Sirén fick frågan om han var intresserad efter några dagar. Han övervägde men eftersom han inte litade på systemet och gruppen avböjde han.
– Det var antagligen mitt livs bästa beslut. I en buss som åkte i väg dog alla förutom två personer.
De två första veckorna vid basen bekantade sig utlänningarna med vapen och gjorde taktikövningar för att enheten skulle lära sig fungera ihop.
Brutal väckning
Efter två veckor fick tillvaron ett abrupt slut. Ryssland genomförde en förödande robotattack mot träningsbasen där de utländska frivilliga befann sig.
Den första kryssningsroboten träffade basen femtiden på morgonen. Tidigare hade de haft falskt alarm då ett skåp vält omkull, men den här gången insåg Sirén direkt att det var allvar och skrek till rumskompisarna: ”Det var en jävla bomb!”.
Han sov alltid fullt påklädd, så han hoppade i sina kängor och sprang ut till hallen där dörrarna hade blåst in av explosionen. Eldslågor kastade ett rött sken överallt. Sirén berättar hur han sprang tillbaka till sovsalen och ropade till folk att utrymma byggnaden. Samtidigt slog ytterligare en robot ner på ungefär 70 meters avstånd. En del personer slungades långa sträckor av tryckvågen. Sirén kurade ihop sig i en liten boll medan det regnade glassplitter och bråte.
Han sprang ut till en intilliggande skogsdunge samtidigt som fler robotar flög över hans huvud för att någon sekund senare explodera. Tillsammans med ett par andra tog han skydd under ett omkullfallet träd. Explosionerna fick hela marken att skaka. Det dröjde inte länge förrän garnisonens explosionslager tog fyr och ytterligare smällar avlöste varandra.
Ukraina har uppgett att 61 personer dog och 160 skadades i attacken. Robotarna träffade inte de byggnader där de utländska soldaterna bodde och ingen av dem omkom.
Genast efteråt valde ungefär en tredjedel av de nyanlända frivilliga att lämna Ukraina, dels på grund av att de var skräckslagna av attacken, dels för att det fanns ett missnöje över värdlandets dåliga arrangemang. Sirén bestämde sig ändå för att stanna.
Förflyttning till norr
Följande anhalt blev en annan militärbas i norra Ukraina nära gränsen mot Belarus. Här fick soldaterna bättre utrustning som skyddsvästar, hjälmar och ordentliga fältuniformer och fortsatte den militära utbildningen. De studerade sovjetiska vapensystem, sköt med automatkarbin, avfyrade pansarskott och fick lära sig att använda bärbara luftvärnsrobotar, till exempel Stinger.
Vid ankomsten till Ukraina försågs Ralf Sirén först med en Kalashnikov AKMS som hade legat i sin tillverkningslåda sedan 1959. Vid den andra träningsbasen fick han en AK-74 som han med egna pengar försåg med optiskt rödpunktssikte. Senare vid fronten bar han en modernare och lättare amerikansktillverkad M4A1.
Vid den nya basen fick utlänningarna en bättre ukrainsk chef än i Javoriv. Men överlag är Sirén inte imponerad över de ukrainska officerare han har haft att göra med.
– Utbildningsnivån är låg, särskilt bland dem som tjänstgjort strax efter Sovjetunionens kollaps eller i början av 2000-talet. Men vissa yngre officerare med krigserfarenhet efter 2014 kunde vara utmärkta.
Ny robotattack
Vid ankomsten till förläggningen förundrade Ralf Sirén sig över att de kaminförsedda tälten alla var placerade tätt intill varandra på ett öppet fält. Sirén ville sprida ut tälten, medan de lokala överordnade hävdade att platsen var säker och sa att tälten måste vara samlade för eltillförselns och den interna kommunikationens skull.
Efter ett tag gick ukrainarna med på att de som ville kunde placera sina tält med avstånd mellan. Följande natt utsattes basen för en robot- och drönarattack.
– Det var nära ögat igen. Jag såg stora svampmoln på himlen. Där robotarna detonerade var förödelsen total inom en radie på 50–70 meter.
Sov i grop
Följande dag gavs order att alla tält skulle spridas ut. Ralf Sirén valde att inte längre sova i tält utan grävde en grop i skogen där han övernattade. Merparten av finländarna gjorde likadant.
– Sov man i skogen och det kom luftlarm, vilket skedde ungefär tio gånger per dygn, var det att bara svänga sig i sovsäcken och fortsätta sova tills det började explodera i näromgivningen. De som sov i tält måste varje gång springa ut och ta skydd.
Vid basen och senare vid fronten ledde Sirén en pluton med ett trettiotal soldater, varav som mest 15 finländare. En del av soldaterna valde Sirén ut själv, andra blev han tilldelad. Sirén och de andra plutoncheferna bytte ibland soldater, till exempel för att en polack i en pluton skulle få vara tillsammans med sina landsmän, eller om det fanns specialkunskaper som behövdes i någon av enheterna.
Alla finländare hade gjort militärtjänst i Finland och bland de andra i plutonen hade merparten militär erfarenhet. I förbandet
fanns soldater från till exempel de nordiska länderna, USA, Tjeckien, Storbritannien, Kanada, Spanien och Colombia.
Finländarna hann bygga en ordentlig korsu på basen och inledde byggandet av en korsubastu, men den hann inte bli klar förrän kallelsen till fronten kom i början av april.
Vid den här tidpunkten höll Ukraina på att köra ut ryssarna från Charkivregionen. Kompaniet med utländska frivilliga fick frontansvar över tio kilometer och gjorde anfall mot byar kring Starij Saltiv, cirka 30 kilometer öster om Charkiv.
– Det var mycket förflyttningar, gående och bärande. I det här anfallet bistod vi främst ukrainarna. Alltid då det small tog vi skydd, berättar Sirén.
– Vi fick vår första stupade då ryssarna besköt oss med raketartilleri beväpnat med klusterbomber. Han slets i stycken och många var chockade.
Efter att området var återtaget positionerade sig kompaniet väster om en uppdämd flod.
– När flodens västbank var vår, blev det ställningskrig. Dag och natt var det artilleriduell. Ryssarnas granatkastare sköt på oss och våra sköt på dem. Infanteri, och artilleri sköt på granatkastarna och på varandra. Dygnet runt åkte projektiler över floden. Ibland sov man inte på flera dygn.
På andra sidan floden fanns fienden i två uppsättningar. De enkla motståndarna var tvångsmobiliserade soldater från Luhansk eller Donbassområdet.
– De var inkompetenta. De avslöjade sina ställningar, gick omkring efter mörkrets inbrott med ficklampor och lysande mobiltelefoner och var lätta att upptäcka. I något skede flög vi med drönare ovanför dem och kunde se hur de låg på rad och solade. Vi beställde artillerield på dem.
Några fiendesoldater tog också en simtur i floden.
– Den gången sköt vi inte på dem eftersom vi inte ville att de skulle se var vi var. Avståndet mellan oss var rätt långt, kanske uppemot en kilometer.
Marinsoldater från Kaliningrad
Men på andra sidan stranden fanns också fiender av annat virke: en marinenhet från Kaliningrad vars granatkastare var mycket noggranna.
Det är känt att Ryssland på ritbordet har förband i Kaliningrad som till exempel ska kunna ockupera Åland. Samtidigt är det också en välkänd hemlighet att Nylands brigad, där Sirén är utbildad, har en viktig roll i Finlands försvar av Åland. Därmed konfronterades Sirén vid fronten utanför Charkiv med dem som Nylands brigad ska strida mot.
– Jag tänkte nog på det och sade till några stridskamrater att jag var utbildad att möta just de här fienderna.
I Nylands brigad är Sirén utbildad i granatkastarkompaniet. Men vid fronten i Ukraina var han chef för en infanteripluton som blev måltavla för fiendens granatkastare.
– Då vi talar om granateld på det här avståndet hinner man höra då de avfyrar granaterna, varpå man har fem sekunder tid på sig att ta skydd.
Sirén minns att utbildarna i Reservofficersskolan hänvisade till statistik från andra världskriget där uppemot 80 procent av veteranerna svarade att de var allra räddast för indirekt eld.
– Det är jag också. Vi hade folk som dog av artilleribeskjutning medan de borstade tänderna.
Då Sirén var vid fronten dog ingen i kompaniet av skott från handeldvapen.
Vid ett par tillfällen var Sirén med om direkt eldstrid mot fiendens soldater. Avståndet var förhållandevis långt och han känner inte till utgången av skottväxlingen. Eldledning för artilleriet var han med om att ge.
Översatte manual
I striderna mot ryssarna användes ibland Javelin eller NLAW-pansarvärnsrobotar och Saabtillverkade AT4-pansarskott. De sistnämnda levererades till fronten i lådor med manual enbart på svenska. Här kom Ralf Siréns hemspråk väl till pass och han översatte raskt bruksanvisningen för stridskamraterna.
I ett skede råkade Sirén i luven på bataljonschefen som han beskriver som totalt inkompetent. Tillsammans med så gott som alla finländarna sade de upp sig och åkte till Kiev för att hitta en ny enhet. Under den här tiden gjorde Sirén ett gästspel inom ukrainska specialstyrkor. Vad han gjorde där får han inte uttala sig om, mer än att uppdraget hade att göra med den västliga vapenhjälpen till Ukraina.
I Kiev lobbade han också för att bli kvitt bataljonschefen som till slut förflyttades till nya uppgifter efter att också andra hade klagat.
Sirén kunde återvända till fronten och blev plutonchef på nytt. Men finländarna var inte längre koncentrerade till samma enhet.
– Det var svårt att leda plutonen eftersom omsättningen var så stor. Folk kom och gick. På gruppnivå fungerade vissa enheter effektivt, men redan på plutonnivå blev det svårigheter då enheterna inte visste hur de skulle samverka. Ovanför plutonnivå var planeringen usel.
”Trädkramande hippie”
På den ryska snabbmeddelandetjänsten Telegram sprids listor över frivilliga utlänningar i Ukraina som i propagandasyfte kallas ”västerländska legosoldater”. Sirén säger något road att också han finns med på en av listorna. Eftersom han i det civila jobbar med att utveckla förnybara bränslen, presenteras Sirén som ”en trädkramande hippie” på den ryska listan.
Rik blev han inte av att kriga i Ukraina, tvärtom.
– Jag använde säkert uppemot 15 000 euro egna pengar på utrustning. Andra använde mycket mer än så. Vi hade i början en frivillig amerikan i plutonen som satte ner 300 000 dollar av sina egna pengar och köpte utrustning åt oss.
Tillsammans med en annan kille köpte Sirén en begagnad Volkswagen Passat. Då kompaniet åkte till fronten hade de 23 fordon med sig. Mot slutet av sommaren fanns bara två kvar, bland dem Siréns Passat som vid det här laget var svårt splitterskadad, men rullade.
Ibland fick soldaterna permisnog sion och kunde åka till Cherson.
– Det hände att jag gick in på en supermarket för att handla grönsaker, precis som i Finland. Det var jätteunderligt att besöka affären i stinkande, blodfläckade kläder med shoppande barnfamiljer och pensionärer. Där gick jag utrustad med handgranater, stormgevär och pansarskott på ryggen. Kontrasten var stor.
Insjuknade
I slutet av juli blev Ralf Sirén svårt sjuk i en infektionssjukdom och måste tas in på sjukhus i Charkiv med hög feber. Rummet låg på översta våningen och staden bombades konstant. Eftersom personalen inte kunde kommunicera med honom på engelska och han hade dubier kring vården, fattade han beslutet att lämna Ukraina.
Han lyckades ta tåget via Kiev till Polen och flög sedan till Rotterdam där han togs in på sjukhus. Han hann knappt fram förrän hans närmaste familj från Finland anlände, överlycklig och lättad att han var ute ur Ukraina med livet i behåll.
Då Sirén drog ut i krig ett halvt år tidigare berättade han inte om sina planer för sina närmaste förrän han passerade gränsen mellan Polen och Ukraina. Det gjorde han genom att skriva ett meddelande i familjens Whatsappgrupp och ringde sedan familjemedlemmarna var för sig.
– Mamma sade att det var den värsta perioden i hennes liv. Varje mamma kan säkert föreställa sig hur det skulle vara att ha en son i krig. Jag kunde inte hålla tät kontakt med familjen från fronten, men försökte få i väg ett Whatsappmeddelande en gång i veckan så att de visste att jag levde. Någon gång fick de vänta två veckor på att jag hörde av mig.
5–10 sårade finländare hittills
Ralf Sirén säger att han hade tur då han inte fick några bestående fysiska men. I somras när han ännu var kvar i Ukraina låg plutonens förluster, alltså andelen döda och skadade, på 20 procent. I takt med att kriget har dragit ut har siffran stigit till uppemot 50 procent.
– Ju längre man stannar kvar, desto större är risken att något händer. Flera av mina kompisar har stupat och många har splitterskador.
Siréns bedömning är att mellan 30 och 40 finländare har krigat i Ukraina. Vissa har kommit hem medan andra ännu är kvar. Ingen finländare har hittills stupat men mellan fem och tio har sårats.
Siréns uppfattning är att alla som återvänt lider av posttraumatisk stress i någon form.
– I vår finska grupp har folk koncentrationssvårigheter, ångest och mardrömmar eller tycker att det är svårt att finna mening med ett normalt liv. Men människan har krigat genom tiderna och många har kunnat anpassa sig, till exempel Mauno Koivisto.
Efter återkomsten till Finland kunde Sirén rätt fort återgå till sitt jobb även om han tidvis har varit sjukledig på grund av krigserfarenheterna. Han är nöjd med den psykiska vård och rehabilitering som han får.
Han fokuserar nu på att återhämta sig från kriget och har en ny hobby, crossfit som är en blandning av tyngdlyftning, gymnastik, löpning och intervallträning.
Hur har krigserfarenheten förändrat dig som människa?
– Efter att ha sett liv och död på nära håll får man en större insikt i vad som är viktigt i livet. Hur det är då en person du talar med är död fem minuter senare. Jag reflekterar mycket över min egen död. Nu förstår jag bättre hur viktiga människorelationer är. Jag har sett gruvligt hemska saker, men också godhet och hjälpvilja som jag aldrig upplevt förr: civila och andra soldater som är redo att riskera sitt liv för att hjälpa mig utan att begära något i gengäld.
I framtiden hoppas Sirén att han har en egen familj.
– Förstås skulle jag vilja det.
Fick inofficiell hjälp av reservister
Försvarsmakten vill inte kopplas ihop med dem som åker som frivilliga från Finland för att strida för Ukraina. HBL frågar Sirén om han under det senaste året har hört något från Finlands försvarsmakt.
– Inte officiellt. I något skede bad jag om hjälp med instruktioner för hur man använder vissa gamla sovjetiska vapen som Finland hade tidigare. Men den hjälpen fick jag helt privat av officersreservister.
Vad skulle du kunna lära vår Försvarsmakt med tanke på att du har stridit mot samma fiende som hela vårt försvar finns till för att avvärja?
– Det är en jättesvår fråga som jag har funderat mycket på. Det känns som om Finland har beaktat allt det väsentliga. Min tillit till Försvarsmakten var hög redan innan jag åkte i väg och under tiden i Ukraina har den bara ökat. Vi ligger mycket före ryssarna.
– Men vissa aspekter kan inte betonas, till exempel hur avgörande det är att man kamouflerar sina fordon omsorgsfullt. Och gräv ner dig alltid då du inte är i rörelse. Stannar du vid fronten längre än 30 minuter lönar det sig att ta till spaden.
Sirén tänker inte åka tillbaka till Ukraina. Han applåderar Finlands beslut att skicka 50 utbildare till Polen för att där utbilda ukrainare i två års tid.
– Den ukrainska försvarsmakten har vuxit från några hundra tusen till en miljon på ett år. Största delen av de mobiliserade har ingen ordentlig utbildning. Vill man nå resultat gör man större nytta som utbildare än att själv åka dit och strida.
Innan Sirén drog ut i krig var han en flitig reservist som regelbundet gick på repetitionsövningar. Får han en ny kallelse deltar han gärna, men med nya ögon.
Kustjägarbaretten klarade sig
För snart ett år sedan intervjuade HBL Ralf Sirén per telefon strax innan han anmälde sig i tjänst på rekryteringskontoret i Lviv. Då nämnde han att det enda han hade packat med sig från militären i Finland var hans kustjägarbarett från Nylands brigad.
HBL har under intervjun antagit att kustjägarbaretten högst sannolikt är ett minne blott och att den antagligen gick upp i rök redan efter två veckor då Ryssland genomförde attacken mot basen i Javoriv. Men liksom sin ägare är den gröna baretten tillbaka i Finland utan repor på utsidan.