”AI saknar doft och själ – men kan hjälpa eleverna att skriva”
Skrivandet har exploderat: vi textar och e-postar dagen lång. Ändå släpar ungas skrivkunskaper efter. Att påtala att skrivandet är viktigt räcker alltså inte, utan det krävs också aktiv stöttning. – Det är en demokratifråga, säger läraren Annette Kronholm.
– Jag tycker faktiskt det är lättare att arbeta som skrivpedagog i dag än det var på 90-talet. Ingen elev kan längre säga att den inte behöver kunna skriva utanför skoltid, nu skriver vi ju överallt, säger modersmålsläraren och projektledaren Annette Kronholm.
Skrivandet i chattar och e-postmeddelanden har förvisso ökat explosionsartat. Men ändå visar undersökningar att ungas skrivkunskaper släpar efter.
För att råda bot på det har Kronholm under de tre senaste åren jobbat heltid med projektet Skrivande skola, vars syfte är att stärka lärare som skrivpedagoger inom sina egna – alltså inte bara modersmål, utan även ämnen som slöjd, kemi och gymnastik.
– Alla lärare har kanske inte tänkt att skrivandet har med deras ämne att göra, men i kemi och slöjd skriver man rapporter, och gymnastiklärare kommunicerar skriftligt med eleverna via plattformen Wilma. Det uppstår alltså många möjligheter till språkfostran, säger Kronholm.
Ett konkret exempel är att läraren ska låta bli att säga ”jag bryr mig bara om innehållet i bedömningen”, eftersom det i så fall signalerar att språket inte är viktigt. Ett annat är att insistera på att eleverna ska skriva skriftspråk och inte chattspråk i sina Wilmameddelanden, och förklara vikten av att använda hälsningsfraser och uppge nödvändig information.
– Eleverna ska lära sig att introducera sig och förklara sitt ärende, i stället för att bara skriva ”vilken sida ska vi läsa?” utan kontext. Så gör man sin lärare glad, det är viktigt att förmedla.
Trehundrafemtio lärare deltar
Skrivande skola riktar i huvudsak in sig på årskurserna 7–9, och sammanlagt 350 lärare från svenskspråkiga skolor i Finland deltar.
Finansieringen beviljades samtidigt som coronarestriktionerna trädde i kraft, så arbetssättet har präglats starkt av pandemin – men inte bara på ett negativt sätt, eftersom man kunnat dra nytta av digitala samarbetsmetoder.
– Jag har upptäckt det fantastiska med kollaborativt skrivande, alltså att lärarna kunnat skriva i samma dokument samtidigt, på olika platser. Med det som bas har jag sedan tagit fram skrivpedagogiska verktyg och modeller, säger Kronholm.
En nyckelfråga har varit att öka de ungas genremedvetenhet, alltså hjälpa dem förstå att texter ser ut på olika sätt beroende på deras funktion och kontext.
– Ibland kan elever tänka att moddaläraren Netti gillar inte passiv form, men kemiläraren Tomas gör det – i stället för att förstå att personliga texter och labbrapporter helt enkelt är olika genrer, säger Kronholm.
I linje med det är det också viktigt att uppgifterna som ges åt eleverna är tillräckligt specifika.
– Det kan inte bara stå ”berätta allt du vet om medeltiden”. Eller ”mitt sommarlov” – den rubriken borde förbjudas, inte minst på grund av socioekonomiska orsaker! I stället kan man be eleverna redogöra, jämföra, beskriva, fantisera – alltså vara tydlig med vad man vill. Vi måste våga uttrycka seriösa förväntningar, säger Kronholm.
Utöver tydliga ramar betonar hon särskilt stöttandet. Om skrivandet förr var något som unga ägnade sig åt nästan uteslutande i skolan, med undantag för dem som skrev dagböcker och brev, är den nya skriftburna verkligheten en utmaning även för de unga.
– Dessutom är tillvaron multimodal, eleverna kommunicerar också i bilder, med emojier och ljudmeddelanden. Därför måste de få lära sig vad som passar i vilket sammanhang, säger Kronholm.
Från diktamen till AI
Tidigare skedde skrivundervisningämnen
en i skolan mycket genom regelrätt avskrivning. Allt från diktamen till att skriva av lärarens tavel- eller OH-anteckningar för hand. I dag kan eleverna få tillgång till lärarens Powerpointpresentationer direkt, och mycket av skrivandet görs med program som hjälper med stavning.
Har inte något gått förlorat här? Att tvingas skriva av för hand gjorde ju att man sakta men säkert nötte in stavning och grammatik?
– Visst finns det ett värde också i gamla metoder, men vi kan inte gå på som om ingenting skulle ha hänt. Speciellt i dag när vi har artificiell intelligens som kan göra skrivandet åt eleverna, säger Kronholm.
Hur ska man bemöta en elev som säger att ”jag behöver inte lära mig skriva själv för AI:n kan göra det för mig”?
– Jag har inget färdigt svar på den frågan. Vi hade ju lite samma debatt när Google kom och elever kunde klippa och klistra ur sökmotorerna
– även om vi hade gjort något liknande manuellt redan tidigare, när vi satt och skrev av uppslagsböcker i referensbiblioteket. Men AI innebär absolut utmaningar, och det här är bara början.
Assistent, inte ersättare
Kronholm berättar att hon själv provat använda Chat GPT-programmet som lanserades i höstas, och kunnat konstatera att texterna den producerar är bra, men tandoch doftlösa.
– De är liksom desinficerade, allt mänskligt saknas.
Hur ska man som lärare hantera detta?
– Om jag hade jobbat som lärare just nu skulle jag bejaka att AI finns. Vi skulle leka med det i klassen, eleverna skulle få ställa frågor om saker de har kunskap om, och kolla hur mycket som stämmer.
– Sedan när det kommer till att formulera skrivuppgifter måste man vara specifik. Till exempel ”jämför modersbilden i det här textutsnittet av Elena Ferrante med de här två sidorna av Tove Jansson”. AI:n kan hjälpa dig formulera vad en modersbild är rent generellt, men den kan inte dra slutledningar åt dig. Än mindre citera och belägga slutsatser, åtminstone inte än. Arbetar man så här blir AI:n din assistent, och det är något helt annat, säger Kronholm.
Hon tror AI har potential som hjälpmedel för skribenter som har svårt att komma i gång.
– Så används den till och med av professorer!
Så din poäng är att man inte ska gömma undan AI som en påse godis för eleverna, utan arbeta med det tillsammans med dem?
– Precis, annars går de garanterat dit!
För att elever inte ska tro att allt skrivande kan ersättas av AI måste läraren förmedla att skrivande inte bara handlar om att förmedla information, utan om att odla en egen röst.
– Skrivandet är ju ett sätt att få reda på vad man själv tänker. Även i en faktatext måste det finnas ett aktivt subjekt bakom, säger Kronholm.
Krig och fred
I arbetet med i Skrivande skola blev det tydligt att opinionstexter är något som många lärare tycker är svårt att arbeta med. Därför valde teamet i Nykarleby att jobba med åsiktstexter i skrivtävlingen Skrivtid som projektet ordnade för pilotskolans elever. I den skrev 949 elever från förskolan till högstadiet texter på temat fred.
– Vi kunde ju inte förutspå vart fredstemat skulle leda oss i dag, med ett fullskaligt krig i Europa, men det blev verkligen ett skrivande på riktigt, säger Kronholm.
De yngsta barnen skrev dikter och ritade bilder till, de lite äldre skrev insändare och de äldsta kolumner. Arbetet med texterna inleddes redan på hösten. Lärare på olika stadier gjorde eget inspirationsmaterial, och jobbade med stöttning enligt en cirkelmodell som är central för projektet och i synen på skrivandet som process.
– Man börjar med att väcka intresse för temat, samla kunskap, fundera på vad fred är för mig. Sedan läser man modelltexter och övar att skriva tillsammans, för att sedan skriva själv eller i par.
Arbetet med tävlingstexterna är ett bra exempel på hur Kronholm tänker att skrivpedagogiken kan integreras i den övriga undervisningen – alltså att den inte bara läggs på lärarna som ytterligare en börda, utan blir en del av det man annars ska jobba med.
En jury valde ut tolv prisvinnare i tävlingen utan att känna till skribenternas kön eller vilken skola de gick i, och det slående med resultatet var att hela 7 av 12 pristagare var pojkar.
– Jag tror det beror på just stöttningen, och kanske också att få pojkar skriver för att behaga. Vi hade till exempel ett bidrag som argumenterade för varför man borde få leka krig på rasten!
Planen är att ge ut ett urval av bidragen i en antologi, som får sin titel efter ett bidrag från nioåriga Ali Al-Badri: ”Fred i världen är att alla får gå ut”.
Skriva för Tinder?
Kronholm återkommer till att skrivkunnighet handlar om demokrati – dels för personer som lär sig svenska som andra språk, dels för alla andra.
– Jag är inte orolig för att vi ska mista skickliga författare, för eleverna som skriver bra i dag skriver bättre än de duktiga eleverna gjorde på 90-talet. Däremot oroar jag mig över mellansegmentet och de svaga, där pojkarna är överrepresenterade.
– Skrivande är ju inte bara jobb och skola, utan privatliv också. Många av oss ska ju göra ett första intryck i text i dag, till exempel på dejtingsajter. Och att bli förälskad via text i någon som kan skriva är mycket lättare än i någon som inte kan det.
Borde vi alltså försöka motivera pojkar att lära sig skriva med att de kommer ha användning för det på Tinder?
– Det kan vara värt att lyfta fram, men med humor så klart! Kärleksbrev är en klassisk genre. Vem har inte tagit del av släktens bevarade frontmannabrev till kärestan?