Vardagsklipp i gränslandet mellan det triviala och absurda
Vem behöver tegelstensverk då man kan få litterära miniatyrer som lever gott på ögonblickets naturliga dramatik? Henrik Jansson konstaterar att frågan är felställd då båda behövs, men Cecilia Davidsson visar än en gång styrkan i ett gott novellhantverk.
NOVELLER
Cecilia Davidsson
Leva lite till
Bonniers 2023
dagens perspektiv kan 1990-talets novellboom ses som en av de mer överraskande och upplyftande litterära strömningarna inom den moderna svenska litteraturen. Efter att genren under en längre tid levt på sparlåga blommade den då plötsligt upp, med en rad unga och fräscha författare, för att sedan under det nya millenniet igen avta i bredd.
En uppenbar inspirationskälla för 90-talsnovellisterna (också om flera av dem numera lite senkommet velat avsäga sig hans arv) var genrens amerikanska mästare Raymond Carver, vars karga vardagsskildringar i det skedet fått stor genomslagskraft också i Norden. En annan gemensam nämnare blev för många författarutbildningen Litterär gestaltning som 1996 inleddes i Göteborg.
Till genrens vid de tiderna mer uppmärksammade namn hörde exempelvis Hans Gunnarsson, Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg, Mats Kempe och Oline Stig, men den författare som mest uppenbart hållit fast vid sina novellestetiska rötter är Cecilia Davidsson. Också hon har visserligen mellan varven gett ut några romaner och barnböcker, men varje gång hon återkommer till novellistiken tycks hon fortsätta där hon senast slutade.
Så också i aktuella Leva lite till, också om det är åtta år sedan hon senast var aktuell med noveller. Tonen känns genast igen, och i de världar som friläggs är inga stora händelser på gång, det är bara det alldeles vanliga livet som pågår. Och ändå, trots att allt borde vara bara som det brukar, tycks någonting också skava. Något obekant och undflyende.
Den vanliga ledan
Det är medelklassens vardag med ett lätt igenkännbart relationsspel som ger ramen för de korta berättelserna (3–15 sidor). Och här handlar det om relationer där himlastormande känslor som förälskelse, upprördhet eller hat oftast är ersatta av en depressiv resignation.
Denna kan ta sig olika uttryck, och ett av de mer talande är den åldrande moderns sakliga konstaterande – till sin dotter – att de vanliga småkrämporna efter fyllda åttio också varvas med ”den vanliga ledan”. Den man får ”som gåva av Gud för att kunna ta emot slutet på rätt sätt, som en lättnad och befrielse”.
Men om tristessen kan tyckas ligga som ett lock över de liv många av Davidssons novellpersoner försöker hantera, lever också ett visst mått av dramatik under ytan. Och också om gestalterna inte tycks ha det så roligt kan ändå själva texten – situationsbilderna, de väl avlyssnade dialogerna – ge rum för en del humoristiska inslag som ibland gränsar mot det absurda.
Så kan alldagliga sysslor plötsligt bli mångbottnade och näst intill livsviktiga, och visst är det möjligt att också dra på munnen – eller alternativt kanske rynka på näsan – åt den ”fria unga man” som en morgon får för sig att han ska röja upp lite.
”Han kunde inte minnas när han bäddat en säng senast och det tog löjligt lång tid, det var ofattbart att det fanns de som höll på med sådant här varje morgon, med överkast och allt, och när han var färdig var han genomsvettig.”
Behövs inga intriger
Möjligen blir en del av texterna lite bagatellartade, som om Davidsson stannat vid det smarta anslaget och inte hittat de öppningar som kunde lett henne vidare – men de gånger hon är som bäst synliggör hon brilI
jant novellgenrens möjligheter och styrkor.
Då berättandet förtätas och essensen renodlas behövs inga storslagna upplägg eller labyrintiska intriger, det räcker långt med snabba vardagsklipp i gränslandet mellan det triviala och absurda.
Via noggrant utmejslade detaljer får så det vid första anblicken småtråkiga möjlighet att glittra, och det som inte alls sägs blir lika viktigt som det klart utsagda.
Den lilla kyrkogårdsbetraktelsen ”Vinden i löven, löven i vinden” är en höjdpunkt, där hon med fin fingertoppskänsla målar upp en stiltje med sprickor ner mot starka känslor och existentiella bråddjup. Frågorna texten lämnar efter sig är många, och blir surrande kvar i protagonistens – men också läsarens – huvud.
Det kan sådana gånger vara frestande att – av sympati med novellen, som i dagsläget igen får blomma i den litterära marginalen – rentav fråga sig vem som egentligen behöver tegelstensverk med spektakulära händelseförlopp då man kan få litterära miniatyrer som lever gott på ögonblickets naturliga dramatik.
Men en sådan fråga är givetvis fel ställd, eftersom det ena inte behöver utesluta det andra – idealet är tvärtom att de olika genrerna ska få stödja, berika och leka med varandra.