Iida Piis ihopfällbara skulpturer ryms i en kappsäck
Vad händer när en utställning är slut och konstverken ska förvaras och bevaras? Iida Pii tacklar problematiken med fantasi och eftertanke.
Iida Pii
Pyrkimys ratkaista kaikki veistoksen logistiset ongelmat.
Galleri Sculptor, Södra kajen 12. Till 26.2.
Iida Piis utställning på galleri Sculptor består av konstruktioner gjorda av lätta, vardagliga material: tältduk, snören, teleskopstänger. Av dessa skapas blomster, sjöar och fjärilar. Allt går att nedmonteras, att vikas ihop eller fällas in så att helheten ryms i en vanlig kappsäck.
Lekfullt, visst. Men också ett kärnfullt budskap och en kamp med den logistiska huvudvärk som så många konstnärer dras med. Den finskspråkiga titeln är torrt konstaterande: detta är ett försök att lösa alla skulpturens logistiska problem.
När jag för många år sedan intervjuade den internationella konstvärldens superstjärna Olafur Eliasson frågade jag honom hur han i början av sin karriär hade råd och möjlighet att bygga de stora och kostsamma installationer som han blivit känd för. Islänningen spärrade oskyldigt upp sina ögon och sade emfatiskt att det faktiskt inte behövs mycket pengar alls.
Innan han själv hade råd att anställa sitt nuvarande enorma produktionsteam hade han i ungdomen minsann byggt jätteverk av billigt trä.
Eliassons välmenande kommentar tog inte hela installations- eller skulpturkonstens spektrum i beaktande. Den som inte vill gjuta i brons, bearbeta italiensk marmor eller bygga konstruktioner av sofistikerade material hittar utan desto större problem återvinningsmaterial helt gratis i vårt slit-ochsläng-samhälle.
Men produktionskostnader utgör bara en del av konstnärens utgifter. Efter utställningen dyker nämligen raskt nästa problem upp, nämligen förvaring och bevaring.
Sönderfallet lurar runt knuten
Kiasmas pågående Markus Copper-retrospektiv är ett ypperligt exempel på denna svåra ekvation. Copper själv kunde inte bevara sina samtliga bamsiga verk, och till exempel har Scania clockwork från 2016 hunnit gå förlorad.
Nyligen rapporterade Ilta-Sanomat att några av Coppers verk under smått snåriga omständigheter donerats till museet, med implikationen att den bortgångna konstnärens minderåriga barn snuvats på sitt arv. Men hur ska vanliga medborgare kunna förväntas klara av att förvalta ett konstnärskap likt Coppers?
Det annalkande sönderfallet lurar ständigt kring knuten. Lädermaterialet i Coppers Whaling station (2009) har redan nötts av tidens tand, och hyreskostnaderna för en torr och temperaturkontrollerad förvaringssal är mer än de flestas budget skulle klara av.
En symbol för flykt
Otaliga konstnärskap har gått förlorade på grund av något så banalt som utrymmesbrist. Det är detta behov av kapital som Pii synliggör i sin utställning.
Hon gör det utan någon bismak av bitterhet eller nödlösning, utan istället med fantasi och eftertanke. Betraktaren manipuleras inte att tycka synd om konstnären, utan involveras i att begrunda hur man av smått kan göra stort och vice versa.
Utställningens koncept med kappsäcken som både transportmetod och förvaringsutrymme är rolig, men resväskan kan också agera som symbol för flykt eller frånvaro av hem. I Piis utställning utgör den ett neutralt litet utrymme ur vilket naturen spirar. Tistel, vallmo och blåklint har tillfälligt slagit rot i galleriet, och valet av motiv känns logiskt; likt sina verkliga förlagor kommer även dessa verk att vissna och gå i dvala.
”Anpassa dig eller dö”, skriver konstnären i en finskspråkig dikt som ackompanjerar utställningen. I sitt beslut att anpassa sin utställning till verklighetens realiteter har hon åstadkommit en kavat och imponerande kompakt konstupplevelse.
❞ Betraktaren manipuleras inte att tycka synd om konstnären, utan involveras i att begrunda hur man av smått kan göra stort och vice versa. ❞ Tistel, vallmo och blåklint har tillfälligt slagit rot i galleriet, och valet av motiv känns logiskt; likt sina verkliga förlagor kommer även dessa verk att vissna och gå i dvala.