Därför kan taktikröstande leda till pseudo-blockpolitik

Trendspaning från fältet: Lusten att taktikrösta i årets riksdagsval tyder på en tilltagande polarisering. En taktikröst är inte bara en röst för utan också emot – frågan är bara emot vad.

”Jag tänker rösta på sossarna den här gången. Jag vill att de ska slå Sannfinländarna.”

Hoppsan, det var ett oväntat uttalande vid middagsbordet! Ännu mer förvånande blir det när den ena efter den andra i middagssällskapet faller in i samma spår: ”Jag också! Vem skulle vara en bra kandidat?”

Enstaka middagssamtal duger inte som trendspaning men lite efterforskningar visar att taktikröstande faktiskt är en snackis inför riksdagsvalet i april. Erfarne journalisten och författaren Matti Möttinen i Tammerfors har till exempel hört mer taktiksnack än tidigare men med andra förtecken: Genom att rösta på Sannfinländarna kan man på samma gång rösta emot De gröna och Vänsterförbundet. Eller, annorlunda uttryckt, bädda för en ”äkta” högerregering.

Oberoende av vilken drivkraften är bakom ett eventuellt taktiserande i valbåset blir resultatet detsamma: man röstar emot något, snarare än för. Möttinen vänder sig mot den tankegången och menar att det är ett motbjudande drag som strider mot själva andan i rösträtten.

Det kan man hålla med om, men det finns också andra sätt att se på saken. Aktiviteten kan tolkas som att väljarna faktiskt är på väg till valurnan den här gången och kanske kunde valdeltagandet stiga till en nivå som anstår Finland (och som skulle ligga mer i samklang med resten av Norden).

Det kan också ses som ett tecken på att vi väljare faktiskt tror att vi kan påverka utgången i valet – därtill uppmuntrade av diverse opinionsmätningar som visar hur tajt det är i toppen: Samlingspartiet är fortfarande etta men har tappat både i januari- och februarimätningarna hos både Yle och Helsingin Sanomat. I Yles mätningar har Sannfinockså ländarna tappat sin andra plats till Socialdemokraterna som ökat tempot och fått upp flåset. Samtidigt är det tvärtom i den senaste mätningen i Helsingin Sanomat: Sannfinländarna är tvåa och SDP trea. Hugget som stucket alltså och allt kan hända.

Och det är kanske just det väljarna känner av.

Statsvetare som HBL talat med menar att väljare som taktiksnackar i regel följer med och förstår vad som pågår i samhället.

De kanske då också vet att det parti som legat etta inför upploppet de senaste valen har tappat röster på slutet.

Med en så lyskraftig stjärna till partiledare som Sanna Marin är det alltså inte omöjligt att tänka sig en veritabel slutspurt av SDP, med väljarnas benägna hjälp. I så fall får vi ytterligare en konstellation att ta ställning till som inte längre bara handlar om Sannfinländarnas vara eller icke-vara i nästa regering utan vem som ska bli nästa statsminister. Orpo eller Marin? Eller rentav Riikka Purra?

Det finns de som drar paralleller till valet år 2003 som också målades upp som ett statsministerval mellan Paavo Lipponen (SDP) och Anneli Jäätteenmäki (C). Skillnaderna är ändå fler än likheterna och den kanske största är inslaget av populism: Det verkar vara Sannfinländarnas blotta existens som driver utvecklingen mot en tilltagande polarisering.

Antingen är man för eller emot, och jämfört med tidigare val när man nöjt sig med att rösta för det egna partiet går man nu kanske ett steg längre och utgår från det alternativ man absolut inte vill se för Finland.

Beroende på hur omfattande fenomen vi talar om (och det är omöjligt att veta i det här skedet) har det naturligtvis återverkningar på de mindre partierna. Mängden socialliberaler i SFP som väljer SDP är kanske inte så många, däremot kan SFP läcka till Samlingspartiet i huvudstadsregionen och Nyland.

Mer illa ute är troligen ändå De Gröna och Vänsterförbundet vars väljare kan vara de som av taktikskäl ställer sig bakom SDP i årets val. Eventuellt är det det som märks i de senaste mätningarna.

Det tristaste med den här utvecklingen – och här lånar jag uttryck och tankegods av statsvetarprofessorn Kim Strandberg vid Åbo Akademi – är att det riskerar att föra oss mot en slags pseudo-blockpolitik som kan göra det svårare för partierna att komma överens och nå kompromisser.

Blockpolitik kan i bästa fall erbjuda väljarna tydliga alternativ men i sina avarter skapar blockpolitiken en illusion av vi-mot-dem som med tiden kan bli en ond cirkel som föder sig själv.

Tankarna går till Sverige men framför allt till USA.