Keats och New Public Management
För några år sedan överraskades vi av en aprilsnöstorm på Cape Cod i USA. Vi hade sommardäck, och fick därför snällt vänta ut snöstormen på inkvarteringen i Hyannis. För att få tiden att gå slank jag in på ett antikvariat, och fick tag på John Keats samlade verk.
Keats dog det år han skulle fylla 26. Med tanke på hur kort hans vuxna liv var, hann han skriva mycket. Men det var sällan han återvände till sina tankar, och därför är en del av de begrepp han använde öppna för olika tolkningar. I ett brev till sina bröder introducerar han begreppet ”negative capability”. Han beskriver denna egenskap som en förmåga att vila i osäkerhet, att acceptera att det finns saker som man kanske aldrig får klarhet i. Han menar att det finns sådant som överskrider vetande, såsom skönhet. Om hans liv inte varit så kort hade han kanske återvänt till detta senare. Men nu delar han kort med sig av sina tankar till sina bröder, och i nästa brev är det något annat som han reflekterar över.
Keats menade att negativ förmåga är något som kännetecknar stora diktare, och det intressanta är att han också landar i något som har med ödmjukhet att göra. Man är inte stor för att man kan och vet, utan för att man har kapaciteten att inte veta, och kan vila i det, samt att man kan låta något annat, omätbart, överskrida det mätbara och faktiska.
New Public Management (NPM) har svept över universiteten och andra delar av den offentliga sektorn, vilket lett till liknande reformer överallt. Det handlar om att standardisera arbetsuppgifter, kriterier, indikatorer, checklistor och tabeller med sikte på effektivitet med allt knappare resurser. Det som gäller är interndebitering, enheternas resultatansvar, strategier och handlingsplaner, vägkartor och kvalitetsmätningar.
Arbetsuppgifterna blir så tydliga att det framför allt är tydligt vad som inte är ens jobb. Och det finns ganska mycket jobb som ramlar mellan stolarna. Men någon måste ju göra det, och då har vi hamnat i situationer där lärare tvättar gardiner (ingen annans uppgift), läkare tvättar leksaker, och ganska många högutbildade gör något annat än det som de är bra på. Det digitala rapporterandet har tagit över, på tänkandets och närvarons bekostnad. Då varje enskild detalj i varje enskild arbetsuppgift ska vara tydligt fördelad kan man skriva en lunta på 200 sidor om hur man kokar ett ägg, men ändå missa det väsentliga. Det som passar i en korvfabrik passar inte inom universitet.
Vissa universitet har kritiserats i offentligheten mera än andra, men jag gissar att många känner igen situationen. Studenterna nämner trötta och stressade lärare, och att man inte längre vet av vem eller var man kan får den service man behöver. Tidigare fanns det konkreta platser med riktiga personer (de hade namn, och jag minns dem ännu) på varje fakultet. Dit kunde studenten gå med sitt ärende som kunde vara mångfasetterat eller lite luddigt. Ibland handlade det kanske mest om att få prata med någon vänlig och välvillig person.
Och vad har detta med Keats att göra? Keats lyfte fram betydelsen av skönhet i tillvaron: ”a thing of beauty is a joy forever”. Det fick mig att fundera på vad skönhet är i universitetssammanhang. Skönhet är kollegialitet, att stödja och få stöd, att rycka in när det behövs, att jobba för något gemensamt, att räcka ut en hand när någon behöver den.
Trender kommer och trender går, så kanske hemligheten är att ta ett steg tillbaka och låta NPM passera. Snart har vi nya förhoppningsfulla studenter som behöver mänskligt bemötande snarare än effektivitet, sökande snarare än svar, föreläsningar och diskussioner snarare än vägkartor, människor och möten hellre än serviceadresser.