Nord Stream – ack vilken konspirationsporrig soppa
Knappt hinner gamla konspirationsteorier dammas innan nya kastruller börjar sjuda. På senare veckor har de hetsiga spekulationerna kring vem som sprängde Nord Stream tagit ny skruv, medan somliga ivrigt mystifierar frågan och insinuerar västerländsk mörkläggning.
Häromveckan publicerade en starkt ifrågasatt journalist ett blogginlägg som innehöll sprängstoff om Nord Stream. Seymour Hersh, 85, är prisbelönt för sina tidigare avslöjanden, men har på senare år presenterat spektakulära, högst tveksamma uppgifter om stormaktspolitik. Eftersom det inte går att värdera trovärdigheten hos hans påstådda källor har stora mediebolag avslutat samarbetet med honom.
Också denna gång talar mycket emot Hershs sensationella tes: att USA och Norge tillsammans skulle ligga bakom sabotagen av Nord Stream. Han använder sig sin vana trogen av en enskild, anonym källa med alldeles exceptionell ”insyn” i diverse olika topphemliga sammanhang.
Den gubben skulle aldrig gå på en nyhetsredaktion med ansvarig utgivare och pressetik. Enligt Journalistreglerna, punkt 13 bör rapporteringen kompletteras då faktisk ”ny information finns att tillgå”. Vidare bör journalister förhålla sig kritiskt till informationskällor, särskilt i kontroversiella frågor.
Upplysningsfilosofen David Hume uppmanade oss att proportionera vår tro i förhållande till bevismaterialet. I detta fall serverar Hersh enbart pulvermos, hans blogginlägg kryllar av logiska och faktamässiga luckor. På äldre dar tycks han utgå från att västerländska regeringar alltid blåljuger, medan han nog tjänstvilligt sväljer Kremls och Damaskus flagranta lögner.
Ändå gav blogginlägget, med en baklänges konstruerad hypoteskedja, ny fart åt den konspiratoriska karusell som webbtroll, nyttiga idioter och klentrogna observatörer fördriver tiden med på Twitter.
Sabotagen mot gasledningarna ägde rum i slutet av september i fjol. Kreml hade successivt trappat ner leveranserna sedan 2021, och ströp dem redan i augusti 2022. Ur ett europeiskt såväl som ryskt perspektiv var Nord Stream de facto irrelevant, dödförklarad infrastruk tur redan innan det smällde till. Kreml hade självmant raserat all sin trovärdighet som gasleverantör.
Då återstod bara mafiosokortet, det eventuella signalvärdet i att spränga infrastruktur. Vi kan knappast heller bortse från att explosionerna gav Gazprom ett behändigt argument – force majeure – för att slingra sig från europeiska kompensationsanspråk för kontraktsbrott.
Natten till denna veckas onsdag diskuterade FN:s säkerhetsråd frågan om Nord Stream, på initiativ av Ryssland. Landet menar att de utredningar som Sverige, Danmark och Tyskland utför ”inte är transparenta”.
Väst misstänker däremot Ryssland för sabotaget – men tillstår att utredningarna förblir ofullbordade. Den tyska riksåklagaren Peter Frank sa nyss till Die Welt att frågan ”för närvarande inte är verifierbar, utredningarna pågår”. Kriminaltekniskt tålamod krävs. Nu återstår rostiga rör, fulla med vatten – rör som definitivt aldrig borde ha byggts.
Däremot behöver vi prata om hur vi egentligen pratar om Nord Stream. Här pågår ett maktspel, ett propagandakrig av hög kaliber. Figurer som Hersh ser till att mata en pinsam och ovärdig retorik som spelar Kreml direkt i händerna.
Medierna har inte kunnat gå till botten med saken, eftersom myndigheterna sitter på informationsmonopol. De tekniska bevisen har kanske sköljts bort i böljan den blå. Det krävs mod och klokhet att medge att vi inte vet något nytt i sakfrågan.
I ett dylikt läge gäller det att ta en tankepaus, gärna läsa på gällande energimarknadens dynamik innan man eventuellt börjar spekulera. En rimlig utgångspunkt är cui bono, till vems gagn?
Rysslands apologeter har för vana att plocka påståenden ur sin kontext och koka soppa på en spik. Den metodiken utgör ett minfält, där man må lemlästa sin egen trovärdighet, men samtidigt krattar man manegen för vinklade tolkningar som spelar på ingrodda fördomar. Därifrån är vägen inte lång till spinn, där man fabricerar ”onda” intentioner hos fjärran makthavare, i Hershs fall då hos Washington.
Och plötsligt står vi där, hand i hand med Kremls verklighetsfrånvända narrativ, dessa absurda projiceringar där Ryssland ogenerat framställer sig som det ständiga offret och väst som den stora fienden.
Lutar vi oss tillbaka ser vi däremot att USA saknar alla taktiska, strategiska eller ekonomiska motiv till sabotage av Nord Stream. Kreml, som inte tvekat att ockupera och beskjuta kärnkraftverk i Ukraina, har däremot flera anledningar att åtminstone ge sitt tysta godkännande till dylikt taskspel. Men det kan vi som sagt bara spekulera kring.
Många tolkar Kremls färska utspel i FN:s säkerhetsråd som en typisk avledningsmanöver, då Putin står där förnedrad och isolerad inför årsdagen för det fullskaliga aggressionskrig som han har lagt ner all sin prestige i. En sak vet vi: Rysslands informationskrig mot väst har pågått i många år, i syfte att skapa förvirring, utarma informationslandskapet och dränka sakliga uppgifter med en brandspruta av förljugenhet.