Fast valuta ett mindre ont än en inflationsspiral
K-G Backholms debattinlägg (HBL 18.2) med kritik av den gemensamma valutan, euron, kräver ett svaromål. Det kan vara skäl att se tillbaka på Finlands ekonomi under ”självständighetsperioden” före euron.
Så länge Finland hade en egen valutapolitik kunde vi säkerställa vår priskonkurrenskraft genom att devalvera marken då kostnadsnivån steg. Den möjligheten utnyttjades av facket, som kunde kräva större löneförhöjningar än vad ekonomins produktivitet kunde tåla. Arbetsgivarsidan ville inte på allvar ta strid i kollektivavtalsförhandlingarna eftersom arbetsgivarna visste att företagens konkurrenskraft kunde återställas genom devalvering.
Detta ledde så småningom till en accelererande spiral av för stora löneförhöjningar och därpå följande devalveringar. Inflationen blev inbyggd i ekonomin. Till slut var det kutym att i avtal skriva in en indexklausul, det vill säga att det avtalade priset bands till index, för det mesta levnadskostnadsindex. När indexet steg, steg också priset och konsumenterna/löntagarna krävde kompensation genom högre löner och så vidare.
En devalvering leder till högre pris på importerade produkter. I ett land där utrikeshandeln spelar en så stor roll som i Finland märks en devalvering snabbt i den allmänna prisnivån. Företag, som sysslar med import, drabbas av kostnadsökningar och ekonomiska problem som inte kan förutses eftersom Finlands Bank inte annonserade ut en devalvering på förhand.
De ekonomiska skadorna av en devalvering begränsar sig inte enbart till att den driver upp prisnivån med ovan beskrivna kedjereaktion som följd. Det blir mer riskabelt för investerare att satsa på en valuta där sannolikheten för devalvering är stor. Utländska investerare kan undvika denna valuta, vilket leder till att valutareserven krymper. Också om investerarna fortsätter att investera vill de ha högre ränta som riskpremie. En högre räntenivå gör investeringar dyrare, företagen skjuter upp eller avstår från att investera med skadliga följder för samhällsekonomin.
Jag vill inte förneka att euron medför problem. En fast valuta kräver bättre disciplin på arbetsmarknaden då kostnadshöjningar inte mera kan kompenseras genom devalvering. Avtalsförhandlingarna 2022-2023 visar att arbetsmarknadsparterna inte uppträder väldigt disciplinerat. Trots allt anser jag att en fast valuta är ett mindre ont än den inflations- och devalveringsspiral som vi levde i före euron.
Jarl Hagelstam Grankulla
❞ En fast valuta kräver bättre disciplin på arbetsmarknaden då kostnadshöjningar inte mera kan kompenseras genom devalvering.