Yles burkcensur är som en fläkt från Sovjetunionen
Yles förhållningssätt till kommersiella budskap är fullständigt ologiskt, orimligt och ojämlikt.
Det blev en soppa när Perttu Hyvärinen bestämde sig för att hålla upp en måltidsburk i Yles direkta tvsändning. Det var ett medvetet brott mot hans avtal med Skidförbundet. Hyvärinen bestraffas med 3 000 euro i böter, skriver IS. Ett litet pris att betala för den extra uppmärksamhet som hans egna sponsor Komero Food gavs.
En lite mer märklig episod utspelade sig i Yles sportnyheter senare under fredagskvällen, då måltidsburken magiskt hade suddats ut. Det är lite svårt att förklara för vanliga tv-tittare, eftersom Fischers logo syntes helt tydligt i tv-bilden, precis som Swixlogon på Hyvärinens mössa. Ett liknande fall var Iivo Niskanens Red Bull-dryck i VM i Falun 2015. Då var också Yle framme med censurpennan.
Bakgrunden finns i lagen om Rundradion AB, enligt vilken Yle inte får sända reklam. Enligt Yles etiska regler undviker Yle också att avsiktligt visa reklam som placerats ut i samband med idrottsevenemang. Produktplacering, marknadskommunikation och smygreklam är inte heller tillåtet, enligt Yles etiska regler.
Det är förstås bara floskler som grundar sig på en lös tolkning av lagen om Rundradion AB, eftersom sportsändningarna kryllar av sponsrat innehåll utan att det verkar bekymra Yle. Yle avsäger sig allt ansvar genom att hänvisa till europeiska radio- och TV-unionen och de internationella grenförbundens direktiv för reklam.
Logiken är oförståelig för utomstående. Yle sänder VM-serien i rally, spekulerar om årets titel går till Toyota eller Ford, men kan inte nämna vilket skidmärke Iivo Niskanen använder. Men det framgår av tv-sändningarna, för reklamer som är godkända av Internationella skid- och snowboardförbundet är med någon mystisk logik en bättre typ av reklam.
Yle gör också obegränsat reklam för det statliga tipsmonopolet Veikkaus, som mer eller mindre direkt förorsakat spelberoende och
❞ Logiken är oförståelig för utomstående. Yle sänder VM-serien i rally, spekulerar om årets titel går till Toyota eller Ford, men kan inte nämna vilket skidmärke Iivo Niskanen använder. Men det framgår av tv-sändningarna, för reklamer som är godkända av Internationella skid- och snowboardförbundet är med någon mystisk logik en bättre typ av reklam.
överskuldsättning hos tusentals finländare.
Överhuvudtaget framstår hela regelverket som en relik från det förflutna. Finland är en demokratisk marknadsekonomi. Hyvärinens produktplacering såg sällsynt klantig ut i tv, men det känns som en fläkt från Sovjetunionen att radera hans måltidsburk. Konsumenterna kan säkert tänka själva. Det är förstås inte de enskilda anställdas fel, utan problemet sitter högre upp i ledningen, lagstiftningen och det politiska förvaltningsrådet.
I sin verksamhet har Yle dock ofta visat en förmåga att tolka lagen till sin fördel. Ett exempel är den lagändring som trädde i kraft i augusti 2022. Enligt lagen ska innehållstjänsterna ”huvudsakligen vara inriktade på publikationer som innehåller rörlig bild eller ljud”. Yles kärnverksamhet ska vara ljud och bild, inte text. Bakgrunden är att Yle under de senaste åren expanderat sin verksamhet till att producera nyhetstext, analyser och kolumner som inte nödvändigtvis ingår i public serviceuppdraget.
I praktiken har lagändringen inte haft någon inverkan på Yles produktion, utan de journalistiska texterna som publiceras online är fortfarande långa och Yles sportsidor är omöjliga att skilja från vilken som helst kommersiell sajt. Jämför exempelvis med SVT i Sverige, som endast publicerar ytterst korta nyhetstexter. Är det ett problem? Frågan är väl närmast om skattefinansierade Yle ska koncentrera sig på sin kärnverksamhet, eller konkurrera med de kommersiella medierna med identiskt utbud. Det här är inte något som de enskilda anställda borde behöva fundera över, utan uppdraget borde vara klart för alla.
Ett problem med Yle är en oförmåga till självreflektion bland ledningen, precis som Yle Sportens sportchef Johan Portin demonstrerade för ett par veckor sedan i sin insändare i HBL. I stället för att ta till sig den konstruktiva kritik som Henrika Backlund, generalsekreterare i Finlands svenska idrott FSI, framförde om könsfördelningen i Ylesportens redaktion, gick han instinktivt till motattack. ”Vi använder oss aktivt av både män och kvinnor som sakkunniga i vårt innehåll, men inte på grund av deras kön utan deras kunskap.", skrev Portin.
År 2023 borde det vara fullständigt otänkbart att använda ”kompetens, inte kön” för att försvara en fullständigt snedvriden könsfördelning. Då är det definitivt orsak att gå igenom sin egen arbetskultur, inte attackera budbäraren.
Jag är upptagen med att fylla i svar i kandidattester som bäst, och det är mer tidskrävande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det kan handla om upp till sextio frågor, men man kan också komma lättare undan med ett tjugotal i någon annan. Det är många frågor om krig, stigande statsskuld och energikrisen. Men också frågor om man skulle vilja tillåta cannabis, hur man ställer sig till så kallade brukarrum för narkomaner och om man stödjer en tunnel till Tallinn. ”Nuförtiden får man inte säga någonting” är också ett intressant påstående man skall ta ställning till.
Av alla dessa hundra varierande frågor i kandidattester inför riksdagsvalet i april finns inte en enda fråga om idrott och motion. Det är som att de senaste Move-resultaten från skolorna glömts bort, likaså kontingenterna av beväringar som bara blir i bedrövligare fysiskt skick för varje år. Som att professor Tommi Vasankaris ord och forskning om de höga kostnaderna för samhället den stillasittande livsstilen för med sig, klingat för döva öron.
Idrottsfrågor är tydligen inte politik. Eller inte aktuella frågor såsom gängkriminalitet, sämre resultat för de finländska skolorna och stigande vårdkostnader, som debatterna handlar om. Till dessa problem levererar kandidattesterna färdiga lösningar: ”Vill du skärpa bestraffningen för brott relaterade till gängkriminalitet”? ”Borde lärare få bestraffa elever?” ”Borde klasserna vara mindre?” ”Skall staten ge välfärdsområdena mera pengar så att de kan sköta sina uppgifter?”.
Jag suckar. Var finns kandidattestet som erbjuder lösningar med motion och idrott? Kunde formuleringen vara ”Jag anser att unga utsatta borde erbjudas ett sammanhang inom idrottsföreningsverksamheten i ett tidigt skede för att motverka ungdomsbrottslighet”. Kan man ta ställning till om man är fullständigt av samma åsikt om att mera rörelse under skoldagen leder till bättre inlärning och koncentrationsförmåga? Och var finns påståenden om att en investering i motion och rörelse leder till en direkt inbesparing i vårdkostnader. Dessa lyser dock med sin frånvaro.
Olympiska kommittén gör ett ambitiöst försök med att lyfta upp idrotten som ett valtema. I deras kampanj Finland rör sig kan man som riksdagsvalskandidat skriva under ett manifest för motion och idrott. Jo, deras översättningar till svenska är aldrig så lyckade, men det är glädjande att de försöker producera material på bägge språken.
Manifestet består av tio punkter för att främja motion och idrott och tar upp som exempel mera rörelse under skoldagen, möjligheten till att röra sig med cykel och till fots och en idrottshobby för varje barn som åtgärder. De kandidater som undertecknat manifestet presenteras på kommitténs hemsida med ett eget löfte för att främja en aktivare livsstil i samhället. ”Jag lovar att motionera mera”, skriver någon kandidat och har eventuellt missuppfattat syftet. Men glädjande många kandidater har hittat manifestet och bjuder på fantastiska löften om att främja idrott och motion. Smart av Olympiska kommittén att fånga dessa i ett dokument för att uppfölja eventuella riksdagsmän och -kvinnors lovord i kommande budgetförhandlingar.
Sedan öppnar jag Yles kandidattest och hittar den första idrottsrelaterade frågan någonsin: ”Antalet gymnastiklektioner ska utökas i grundskolan, även om det sker på bekostnad av andra ämnen.” Äntligen.
❞ Var finns kandidattestet som erbjuder lösningar med motion och idrott? Kunde formuleringen vara ”Jag anser att unga utsatta borde erbjudas ett sammanhang inom idrottsföreningsverksamheten i ett tidigt skede för att motverka ungdomsbrottslighet”.