Att läsa kan vara att beväpna sig
Sedan kriget i Ukraina bröt ut har Sofia Elie försökt läsa om vad som händer, vara lyhörd, lyssna in. Men vad läser ukrainare själva i en tid som det här? Vissa läser inget, en del sjunger barnsånger, andra använder litteraturen för att hitta ord för historien som aldrig fanns.
Det senaste året har jag tänkt, angående kriget i Ukraina, att det enda jag kan göra är att läsa.
Att vara lyhörd, att lyssna på det som berättas.
Att förstå det som berättas är en helt annan sak; jag får det formulerat för mig när jag läser Oksana Zabuzjkos bok Den längsta av resor.
Hon skriver om sin veteranvän, som kallar den sextionde dagen av kriget ”den 83:e februari”:
”Det är paradoxalt att soldater uttrycker sig med större precision än professionella diskursmakare, journalister och statsvetare, som fortfarande inte är helt säkra på 'vad det är för något’ som händer och vad man ska kalla detta något ”, skriver Zabuzjko, och menar att det är vi som står utanför som har problem att klä i ord och förstå.
Min främsta källa för att försöka begripa har det senaste året varit forskaren och historikern Asia Bazdyrievas uppdateringar på Instagram.
Hon skriver (på ukrainska och engelska, men jag kan tyvärr bara ta del av det engelska) om livet i Kiev, där hon fortfarande bor och lever.
I ett inlägg skrivet 31.10.2022, och markerat som den 250:e dagen av kriget, skriver hon:
A few weeks ago, an interviewer asked me ”how are you coping?”, and I said something like ”I see a very close circle of people only”, and then later I thought I should have said ”I eat a lot of herring” instead.”
Jag längtar till att hennes dagboksanteckningar trycks i bokformat.
Jag vet inte om den dagen kommer, det finns ju en plattform, hennes ord är redan tillgängliga att läsa. Men jag upplever hennes uttryck som viktiga, tänker att de behöver spridas i den konkreta världen utöver idévärlden. Att vi behöver hålla det i handen, hennes tidlösa dokument om en värld i upprepad kris, texter präglade av språklig intimitet med inslag av poesi, dokumentarism, minimalism och samhällskritik. Jag tänker ofta på Asia Bazdyrieva som min generations Eeva Kilpi.
Samtidigt kanske det inte alls är i linje med vad hon själv vill.
Bazdyrieva skriver att hon funderar ”twice and more” innan hon formulerar och publicerar sina ord. Hon skriver om risken att vulgarisera och simplifiera kriget. Dessutom skriver hon att hennes verk inte är, eller någonsin kommer att vara, berättelser om trauma; traumadiskursen och subjektifieringen av människor i krig riktar blicken bort från det strukturella förtrycket Ryssland utsätter Ukraina för.
Bazdyrievas texter får mig att ifrågasätta min roll som läsare. Jag har börjat tro på det gamla ordspråket ”att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större”. Vi är inte passiva som läsare, vi är inte fria, vi kan inte stirra oss blinda på närläsning och glömma avsändaren.
Jag börjar fundera på vad Bazdyrieva själv läst i år, hur det är för henne, och andra ukrainare – finns det överhuvudtaget utrymme för litteratur, eller mening i att läsa just nu? Kan litteratur ha något som helst värde när ens hemland förintas?
Och skulle det finnas – vad är då värdet?
II.
Precis innan ettårsdagen av kriget – eller den 389:e februari – träffar jag min vän i Berlin.
Efter Rysslands fullskaliga anfall kom över hundratusen ukrainska krigsflyktingar till Berlin. Min vän, hennes mamma och deras snövita hund hör till dem.
Vi diskuterar frågan om att läsa, och först vill min vän gärna ställa upp. Men när vi ses tycker hon inte att hon är den bästa att intervjua i och med att hon inte orkat läsa så mycket på sistone.
Det förstår jag verkligen – både bristen på ork att läsa och bristen på ork att svara på mina frågor om att läsa.
Jag tänker på att det praktiska är konkret; att min vän tog med sig två plastpåsar kläder när hon flydde. Litteratur handlar om idéer. Jag tänker inte ens fråga henne om kassarna eventuellt rymde någon litteratur. Mina idéer om idéer känns plötsligt irrelevanta och till och med pinsamma. Det känns som en förolämpning att tala om böcker när den som sitter mitt emot en talar om vapen.
Min första kväll i Berlin går vi ut. I toalettkön på en röktät bar i Prenzlauer Berg träffar vi Kira, en ukrainsk skådespelare.
Kanske är det natten, eller att jag tappat mitt yttersta lager av självtvivel gällande min artikelidé, men vi är genast inne på böcker. Hon berättar att hon gått med i en bokcirkel där de upptäcker den så kallade avrättade renässansen (också kallad röda renässansen); poeter och författare verksamma på ukrainska under 1920- och 30talet, som fick sina verk systematiskt censurerade, nekade och åtalade. Till slut avrättades flera av dem under Stalins utrensning 1936–38.
Det fanns inte utrymme – eller snarare tilläts det inte finnas utrymme – för en mångfald av röster, speciellt om de var sovjetkritiska.
”När vi talar om balett, talar vi om den ryska baletten. När vi talar om teater, talar vi om Stanislavskij och Tjechov. Och när vi talar om språk, finns ryskan överallt.”
Det gör inte ukrainskan. Ett tydligt tecken på förtryck, förklarar Kira, är bristen på den egna kulturella rösten, och säger att det som hände för hundra år sedan händer igen, as we speak.
Kira och jag skriver fram och tillbaka i flera dagar, jag transkriberar hennes meningar och läser på om den röda renässansen. Jag är rädd för att förlora något i översättningen, jag är orolig för att jag inte gör hennes ord rättvisa.
Det gäller alla som jag kommer att intervjua; jag är noggrann med formuleringarna och lovar att inte ersätta ord som ”krig” och ”Rysslands invasion” med ”konflikt”, ”kris” eller ”current situation”, som
❞ På kvällen ringer jag min mamma från Berlin och frågar vilka sånger vi sjöng som barn.
❞ Ett tydligt tecken på förtryck är bristen på den egna kulturella rösten.
❞ Litteraturen är motsatsen till tystnad, den är sirenerna som skriker genom himlarna.
jag får höra att de gör i tyska tidningar.
III.
Min vän i Berlin kopplar ihop mig med fotografen Anya Tsaruk, som i maj ska medverka i Utopias Lahti i Finland, en konstfestival med temat Flykt.
Tsaruk är verksam i Berlin sedan tre år tillbaka, och har det senaste året jobbat med ett projekt hon kallar Mother Land, ett oerhört vackert audiovisuellt berättande som behandlar hennes mors migration till Berlin från ett krigsdrabbat Ukraina.
Jag skriver till Tsaruk och frågar om hon läst något det gångna året.
”Under de första 5 månaderna av kriget kunde jag inte läsa något annat än nyheterna. Det var en tid utan litteratur, musik, film – utan allt som inte hade att göra med
information om kriget i mitt hemland. Efter chocken och förlamningen vaknade ett behov av att förstå orsakerna och särdragen bakom det rysk-ukrainska kriget. Så jag började läsa.”
Den första boken Tsaruk läste var Timothy Snyders The road to unfreedom – en djupdykning i Rysslands inflytande på västvärldens demokrati och dess påverkan på världspolitiken: kriget i Ukraina, brexit i Storbritannien, den starka högervågen i EU och Trumps framgång i USA.
”Därefter var varje bok jag läste på ett eller annat sätt kopplat till Ukraina.”
Tsaruks största litterära upptäckt har varit Imperial knowledge: Russian literature and colonialism av polskamerikanska Ewa Thompson. Hon beskriver boken som ”en inblick i Rysslands kolonialistiska natur, dess egendomlighet, och betydelsen av rysk kultur och litteratur inom ett imperialistiskt narrativ om landet.”
Jag bläddrar i Mother Land på nätet och vet att jag inte har en tillräcklig uppskattning för det som är mitt eget – jag har haft lyxen att aldrig fråntas sådant som jag anser vara mitt. I beskrivningen av Mother Land har Tsaruk skrivit:
When I was a child, my mother would sing Ukrainian songs every evening to me, until I turned five. On the first day of the full-scale RussoUkrainian war, I needed to hear my mother's lullaby. Holding back tears, she sang it to me on the phone.
Ett moderland behöver ett modersmål. Jag lyssnar på inspelningar av Tsaruks mamma, barnvisor på ett främmande språk som bär på obegripliga men universella ramsor om trygghet, värme och omsorg. På kvällen ringer jag min mamma från Berlin och frågar vilka sånger vi sjöng som barn. Jag hör dem inte eka inom mig, jag är privilegierad som fått glömma.
Tsaruk berättar att hennes syn på inhemsk litteratur förändrats dramatiskt. Efter att kriget började betraktade hon sin bokhylla och hittade böcker av Tjechov och Bulgakov, men inte en enda bok av en ukrainsk författare. Hur kommer det sig att hon aldrig ifrågasatt det förut? Hon kände skam för att hon inte intresserat sig för ukrainsk litteratur tidigare.
Skam för att det krävdes ett krig. Hon förklarar att ryska koloniala berättelser om ”ukrainares underlägsenhet”och ”stor rysk kultur” varit så djupt rotade i henne, att det inte varit lätt att urskilja de egna berättelserna.
Jag frågar henne om hon tror att hon hade läst böckerna hon berättar om för mig, om inte det var för kriget.
”Jag vill tro att jag nog hade läst dem någon gång i livet, men kanske inte inom en så kort tid, och kanske inte med samma hunger.”
Hon beskriver det som ett uppvaknande, som en möjlighet att hitta nya sidor av sig själv genom att undersöka sin kultur och sitt folk, inte minst genom böcker.
”Kunskapen jag får ur böckerna är dessutom helt avgörande när jag argumenterar för min ståndpunkt i det rysk-ukrainska kriget för personer som inte förstår den ukrainska kontexten och gör felaktiga och till och med farliga slutsatser om kriget.” Som vad då?
”Som att tvinga Ukraina sluta fred med Ryssland eller som att motsätta sig vapenimport till Ukraina.”
IV.
Jag tar mod till mig och kontaktar till slut Asia Bazdyrieva.
Hon är vänlig i sina mejl, och säger att hon gärna ”stöttar mitt verk”.
Jag börjar med samma fråga, som jag ställt alla ukrainare de senaste dagarna. Har du läst något under det gångna året?
Bazdyrieva berättar om Tania Maliarchuks historiska roman
Забуття (som inte finns översatt till engelska, endast tyska, men vars titel Bazdyrieva översätter till ”Glömska”), en bok som kretsar kring två huvudkaraktärer från olika tidsperioder; den första en polsk aristokrat under tidiga 1900-talet, och den andra en ung ukrainsk kvinna i trettioårsåldern, som av en händelse efter hans död börjar undersöka den polska aristokratens historia.
Genom undersökningen inser kvinnan hur djupt hennes liv och familjehistoria är sammantvinnade med landets historia. Insikten att alla generationer av ukrainare gått igenom någon form av våld som bedrivits med en imperialistisk logik och som sträckt sig över århundraden, gör henne förlamad. Kvinnan blir sjuk och det enda sättet för henne att bli frisk är att arbeta sig igenom denna historia av våld och tystnad, att hitta ett språk för det.
Romanen var fängslande för Bazdyrieva. Hon säger att hon också alltför ofta känner sig som avtrubbad, att hon också kämpar med att ”hitta ord för historier som aldrig skrevs.”
”Jag tror att vikten av boken i kontexten av Rysslands folkmordskrig och utrensning i dag är uppenbar. Att läsa den hjälpte mig att hitta ord i ögonblick då jag kände att jag nog kommer att förbli tyst för alltid. Min briljanta vän, Darya Tsymbalyuk, skrev att 'imperialismen verkar genom radering’. Denna bok är en motståndshandling mot sådan radering.”
V.
Hemma i moderlandet, min släta huvudstad, gör jag som Anya Tsaruk och inspekterar min bokhylla. Det blir en Susan Sontag-söndag.
I essän Att se andras lidande skriver Sontag att ”empati är en instabil känsla”.
I fri översättning skriver hon att ”den behöver översättas till handling, annars vissnar den. Frågan är vad vi ska göra med känslorna som väcks, med kunskapen som förmedlas. Känner man att ’vi’ inget kan göra – men vem är dessa ’vi’ – och att ’de’ heller inte något kan göra – och vem är ’de’ – då blir man uttråkad, cynisk, apatisk.”
Sontag kombinerar idévärlden med det konkreta, påminner mig om att litteratur framför allt är en handling. En aktiv översättning från känsla till handling.
Litteraturen är motsatsen till tystnad, den är sirenerna som skriker genom himlarna.
Och att läsa? Det är inget mindre än att beväpna sig.