Exilukrainare krigar med ord
”Mitt livs historia är en del av mitt fosterlands historia”, skrev den ukrainska nationalskalden Taras Sjevtjenko. Det gäller också ukrainare som tvingats i exil. Bo Pettersson har läst böcker av Yeva Skalietska och Oksana Zabuzjkos böcker om krig och flykt.
Vi här i Västeuropa kan tro att vi förstår kriget i Ukraina, kanske till och med orsakerna till det. Men exilukrainare som den tolvåriga flickan Yeva Skalietska och den berömda författaren Oksana Zabuzjko menar att västerlänningar inte riktigt kan begripa hur kriget känns respektive vad som ledde till det.
De skriver till väst för att öka förståelsen för krigets offer och mana till understöd för Ukraina. De krigar med ord, men på helt olika sätt.
”Jag har slutat prata”
Slutet av februari 2022. Charkiv i östra Ukraina har bombats i en vecka och en liten flicka som fått flera panikattacker under räderna skriver i sin dagbok: ”Det enda som snurrar i mitt huvud är: Jag är rädd, vi är dödsdömda, om och om igen. Jag har slutat prata. Det känns som att mitt ansikte aldrig kommer att le igen”.
Det är Yeva Skalietska som skriver dagbok, både för att minnas och för att härda ut. Hon är ännu inte ens tonåring och skriver korta meningar och rakt på sak hur hon känner. Dagboken börjar med en komprimerad beskrivning av hennes liv före de första bombningarna den 24 februari. Den visar en glad liten flicka, som mest tänker på sina kompisar och allt roligt man kan göra med dem, som till exempel bowla.
När kriget har brutit ut sitter hon i en källare och chattar med sina skolkamrater. Alla hör explosioner och är rädda, men det lättar något när man vet att ens vänner är vid liv. Bombningen fortsätter i flera dagar med en sådan kraft att Yeva och hennes farmor Iryna till slut beslutar att fly från centrala Charkiv. Yevas frånskilda föräldrarna jobbar på andra orter och kan inte hjälpa.
Med dagboken som livboj
Dagboken följer Yevas och Irynas flykt till utkanten av Charkiv, sedan till västra Ukraina, över gränsen till Ungern och därifrån till Irland, som tidigt började ta emot ukrainska flyktingar. När man läser vidare förstår man hur lyckligt lottade de är.
Men egentligen är det inte bara tur, eftersom reportrar från brittiska Channel 4 råkar höra att Yeva skriver dagbok när hon och hennes farmor är inkvarterade i en flyktingförläggning.
Så blir dagboken deras räddning, eftersom Yeva dokumenterat hela sin krigsvardag och resa genom Ukraina som flykting. Hon får läsa upp den på Channel 4, som ordnar flygbiljetter till Dublin. Dagboken är inte bara deras livboj under flykten utan lär också tack vare publiceringen leda till att hon kan skaffa sig en utbildning, var hon än kommer att bo.
”Innan du har varit där vet du inte vad krig är”, skriver Yeva Skalietska i sin prolog, men säger senare att hon hoppas att ingen ska behöva veta hur det verkligen känns. Hennes slutkläm får oss vuxna att skamset se oss i spegeln och fundera på om vi gjort allt vi kan för Ukraina: ”vi är bara barn, och vi förtjänar att få leva ett fredligt och lyckligt liv!”
Barn ”leker källare”
Den 23 februari i fjol flög Oksana Zabuzjko till Warszawa för ett veckoslut för att tala om sin senaste bok som hade kommit på polska. Efter det som hände följande dag har hon bott i Polen och bland annat skrivit sin långa essä Den längsta av resor, då hennes korta avstickare till grannlandet blev det som dess titel anger. Dess motto är nationalskalden Taras Sjevtjenkos ord: ”Mitt livs historia är en del av mitt fosterlands historia”.
Så har det ju varit i många av Zabuzjkos böcker, det personliga och politiska hör ihop som feminismen länge hävdat. Tydligast syns det i hennes mest berömda och översatta autofiktiva roman Fältstudier i ukrainskt sex, som kom i nytryck på svenska förra hösten med ett nytt förord av författaren.
Men det är bara den fyrtio sidor långa inledningen av den nya boken som handlar om hennes eget liv som flykting i Polen.
Hon ser hur hennes landsmän inkvarteras: ”De flesta är kvinnor från bombade och ockuperade områden i öst och syd, de flesta har barn med sig, och barnen fortsätter ’leka källare’. Ett barn tjuter som ett flyglarm, resten springer i väg och gömmer sig”.
I exil beslutar hon trots avsaknaden av sina böcker skriva ”en monolog riktad till hela ’det kollektiva väst’”. I bokens två avdelningar efter den långa inledningen ger hon sin syn på Ukrainas historia, först de senaste trettio åren, sedan en översikt över de senaste trehundra åren.
Hur man tar över ett land
Tre händelser under de senaste trettio åren har varit utslagsgivande för Ukraina: granitrevolutionen 1990 ledde till Ukrainas självständighet påföljande år; den orangea revolutionen 2004–2005 markerade Ukrainas enighet; och till slut Euromajdan 2014, som genom två miljoner demonstranter visade att Ryssland och dess ukrainska hantlangare inte kunde kuva folket. Senare samma år var Vladimir Putins svar på denna opinionsyttring annekteringen av Krim och anfallskriget i de östra provinserna.
Som bekant räckte inte detta för Putin, vars popularitet i början av 2022 hade sjunkit till 15 procent. Den mer än femdubblades i och med att det fullskaliga kriget inleddes den 24 februari 2022.
Det är välkänt, men Zabuzjko visar också att KGB:s 1960-talsdoktrin om ”ideologiskt sabotage” låg bakom förryskningsverksamheten under hela denna tid. Man börjar med demoralisering, en process som tar 15–20 år, då det ryska inflytandet grundläggs (i Ukraina alltsedan självständigheten), och sedan får man samhället att vackla
under en period av saboterande destabilisering (3–5 år, i Ukraina 2008–2013).
Efter det skapar man en kris (2–6 månader), vilket i Ukraina skulle ske genom det som blev Euromajdan 2014, och till slut införs en normalisering i Kremls regi.
Trots den orangea revolutionen verkade allt gå planenligt ända till Euromajdan, den största civila massprotesten i Europas moderna historia. Krisfasen misslyckades då Ryssland inte kunde räkna med en så stor enighet i Ukraina. Detsamma gällde det nya försöket åtta år senare, då EU flankerat av USA kunde uppvisa en förvånande handlingskraft och solidaritet med ett land som tappert försvarade sig mot en av världens största krigsmakter.
Bläckfiskens tentakler
Zabusjko går igenom alla faser och visar också hur förryskningen redan påbörjades under det kalla kriget. Den ryska logiken var: varför köpa fabriken (staden, landskapet eller nationen) då man kan köpa direktören (borgmästaren, landshövdingen eller presidenten)?
Genom propaganda sträckte sig bläckfiskens tentakler överallt både i Ryssland (”Ukraina har alltid varit en del av Ryssland”) och i Ukraina (”vi har ju en lång gemensam historia”), men också i väst genom att fabricera myten om Ukraina som ett tudelat land, där den östra delen var rysksinnad.
I själva verket grundades Kyjiv redan 482 och Moskva först 1147, och majoriteten i öst röstade för Ukrainas självständighet på 90talet, trots en lång period av kraftig förryskning.
Avdelningen om den trehundraåriga historien av förhållandet mellan Ukraina och Ryssland är kortare och demonstrerar det ukrainska motståndet mot förryskningen. Men Zabuzjko sticker inte heller under stol med hur tusentals ukrainare gjorde karriär genom om att bidra till att bygga den ryska nationen. Det ledde till att hemlandet till slut fick möta det ”Frankensteins monster” de varit med om att skapa.
Zabuzjko skriver med den stilistiska och retoriska intensitet som man känner igen från bland annat Fältstudier i ukrainskt sex och försöker få västliga läsare att inse att det inte bara gäller Ukraina utan också Rysslands ”arkaiska resursimperium”, som genom sin imperialism och ekologiska likgiltighet också hotar mänsklighetens och planetens fortbestånd.
Det är ord och inga visor, men kanske en tolvårig flickas och en ledande författares öppet subjektiva krig med ord kan bidra till att väst inser att man måste sätta stopp för det expansionistiska anfallskrig som pågått i ett år – eller snart nio år, hur man nu tar det.
En del av intäkterna för försäljningen av Du vet inte vad krig är och nyupplagan av Fältstudier i ukrainskt sex går till olika organisationer i Ukraina.