Bra barnkultur tål klavertramp
Om barnkultur inte får skapas i en vid rymd blir den platt. Ylva Perera funderar över debatten kring revideringen av Roald Dahls barnböcker, och funderar om Sås & Kopps låtskatter hade blivit skrivna utan klavertramp på vägen.
”Med tanke på den stora musikskatt som finns i världen, hur kan man som förälder vara så dum att man låter sitt barn bara lyssna på infantila barnsånger?”
Så, något parafraserat, ondgjorde sig Kaj Korkea-aho i Ted & Kaj-podden (21.12.2022) över sina bekantas lyssningsstatistik på Spotify.
För några år sedan hade jag kunnat instämma, nu sitter jag själv med ett konto som glatt proklamerar att mina favoritartister är Sås & Kopp, Babblarna och Arne Alligator. För som Ted Forsström helt rimligt svarar Korkeaaho i podden: barn är ju infantila. Det ligger liksom i definitionen.
Ändå förvånade det mig hur snabbt mitt barn började protestera mot att det spelades jazz eller ledsen indiepop. Istället ville han sitta långa stunder med bluetoothhögtalaren i famnen, lyssnandes på Sås & Kopp.
Och det känns bara fint, för det är en skatt att få dela.
Efter en paus på typ 23 år kan jag igen duon Peik Stenbergs och Pasi Hiihtolas hela repertoar utantill. Och trots vissa nattliga öronmaskar är jag galet imponerad av texterna. ”Infantil” är faktiskt gravt missvisande.
Ta till exempel Va e Rödluvan utan en varg? som elegant förklarar dramaturgins grunder. Eller Leo tål stoj som genom sin sprudlande ord- och litteraturglädje (”för dig är Hemingway / kan den gamle ha vett?”) gör minst fyra läskampanjers jobb på lika många minuter.
Men jag har också slagits av hur dåligt vissa andra låtar har åldrats. I stor utsträckning gäller det liknande saker som det nyligen rapporterats om att man i nyutgivningar av den brittiska författaren Roald Dahls barnboksklassiker gått in och redigerat (även om förlaget vid tiden för denna krönikas publicering bestämt sig för att även de gamla, oreviderade versionerna ska fortsätta säljas vid sidan av de nya).
Alltså skämt om övervikt, våldsamheter och exotifieringar som i dag skulle kallas ”problematiska”.
Till exempel låten Inte korven utan såsen går endast ut på att måla upp en stereotyp av en matglad person (”till kroppshyddan liknar han en val”; "han är vitsig, glad och alltid varm och solig – jo, de trinda är så där – och när andra stökar på tar han det lugnt”).
Av och an och upp och ner från samma skiva handlar i sin tur om att banta – helt tydligt menat som satir, men det känns osannolikt att en barnsång lanserad i dag skulle innehålla frasen: ”Vill man ha en slank figur och bli mager och fin så ska man låta bli att äta allt som är gott”.
Jag tvivlar också på att låten Krambambuli, där det glatt sjungs om hur en pojke som startat en eldsvåda blir slagen ”gredoliskär” skulle passera i dag, och till och med låten Dumbom – som handlar om att vara ”mer än lovligt korkad” – är jag rädd att hade stoppats av en sensitivitetskonsult.
Då har jag ännu inte varit inne på minan som överraskande mycket barnmusik envisas med att trampa på när man ska sjunga om ”andra kulturer”, alltså att exotifiera vilt. Jag tittar särskilt på dig, Arne Alligator: kolonialismen ringde och ville ha tillbaka sin tropikhjälm.
Här lyckas Sås & Kopp ändå göra väldigt många fyndiga och allmänbildande låtar om platser på jorden utan större konstigheter, med undantag för klichékavalkaden ”Mexikos sol”.
Barnkulturen är en effektiv termometer för samhällsnormernas skiftningar. Dels för att dess skapare är lyhörda konstnärer, dels för att den präglas av en stark värdegrundsmedvetenhet och dels för att den figurerar på en kommersialiserad marknad.
Det sistnämnda är A och O om man ska förstå diskussionen om revideringen i Roald Dahls barnböcker. Som Karin Petterson skriver i Aftonbladet (20.2.2023) handlar det inte om någon politisk-korrekthets-påtryckning från vänsterhåll, utan helt enkelt om att ett Netflixägt företag vill fortsätta tjäna pengar på Dahls böcker utan att reta upp normkritiska medelklassföräldrar. Det handlar alltså inte om cancelkultur, utan kommersialism.
Dahl var nämligen inte en författare som inte ”visste bättre” (tvärtom verkar hans personliga värderingar ha varit ännu mörkare än böckernas) – det groteska, föraktfulla och tabubelagda är en del av hans konstnärliga uttryck.
Jag menar inte att misogynin eller fat-shamingen är det som gör böckerna bra, tvärtom, men de finns på konturerna till den rymd som Dahl tillät sig själv i sitt skapande. Och i den rymden blev det möjligt att säga saker som verkligen har resonerat med otaliga barnläsare.
Den här rymden måste värnas om, även om de flesta bra barnböcker lyckas vara egensinniga utan att reproducera nidbilder. Men om allting i barnkulturen kalibreras och kontrolleras minutiöst blir det platt.
Jag tänker på det när vi lyssnar på sånger av svenska Babblarna, att det – trots sin lovvärda talpedagogiska grund – låter ungefär som hissmusik för barn. ”Problematiskt” är det inte, men där finns ingen friktion.
Det finns enstaka Sås & Kopplåtar som jag i dag skulle hoppa över om jag spelade musiken i en dagisgrupp. Men missarna i diskografin är en del av samma process som gjort att duon vågat sjunga om både modiga och härligt underliga saker.
Kritik av valfångst och skogsavverkning (Dra mig på en liten vagn), försvar för Kurdistan (Kalle Augustsson) och en random hyllningslåt till Trädgårdsradion (Udo & Aagot) är bara några guldkorn. Till och med Alltid någon som mobbar, trots sin småsuspekta blamethe-victim-aura, är befriande i att den säger åt barn hur det är, inte hur det borde vara.
Korkea-aho jämförde barnmusik med att ge barnen socker. Men här blir det, som så ofta, angeläget att framhäva att barnkultur är kultur, det finns verk som är bättre och sämre.
Att som förälder vilja ge sitt barn bra barnkultur känns faktiskt mer angeläget än att spela Beatles och Beethoven (inte för att de ens utesluter varann). De har ju hela resten av livet på sig att lyssna på det.
Den riktigt bra barnkulturen är, precis som vuxenkulturen, ofta det som väcker många och motstridiga känslor och tankar, som ger en något att prata om. Även om det innebär att där kan finnas saker som inte borde sagts.
Men som Sås & Kopp skulle säga, med en låt som anakronistiskt kunde läsas som ett ställningstagande mot cancelkultur:
”Att trampa i klaveret kan göra gott ibland. Trampa i klaveret och sedan ro i land.”