Behöver vi se fler bilder på amerikanska Hollywoodstjärnor?
På K1 presenteras amerikanska Duane Michals som en egensinnig kändisfotograf med en fäbless för kreativa projekt istället för den betydande konstnär han är.
Ett svartvitt fotografi av en bäddad dubbelsäng med en tom vägg bakom. På den bortre sängkanten sitter en man och en kvinna, de är ett par. Båda har ryggen halvt vänd mot kameran och tittar in i objektivet över sin vänstra axel, hon kramar om honom. De ser lyckliga ut. Under bilden har någon med skranglig stil plitat en paragraf som börjar med orden ”this photograph is my proof” och som sorgmodigt triumferande avslutas med konstaterandet att ”det skedde verkligen, hon älskade mig! Titta fast själv!”
Upphovspersonen till fotografiet som beskrivs här ovan är amerikanen Duane Michals som för några dagar sedan fyllde 91. Verket från 1967 hör till hans mest berömda, en av kronjuvelerna i ett konstnärskap som är ett av 1900-talets centrala när det kommer till fotokonsten. En världsberömd bild med emotionell genomslagskraft och tillika ett enastående exempel på fullkomlig symbios mellan text och foto.
För närvarande kan man se detta verk på K1, utrymmet som Finlands fotografiska museum driver i köpcentret Kämp.
Så varför då denna ingående syntolkning?
Jo, saken är nämligen den att det bland de myriader av pressbilder som museet ställt till förfogande för media inte går att hitta This photograph is my proof. Det tar också länge att i själva K1 påträffa vare sig detta eller något av Michals andra djupt poetiska och hjärtsnörpande verk.
Orsaken till detta är fruktansvärt banal: i kurateringen har man petat undan Michals känsliga konst till förmån för beställningsporträtt på berömdheter, gärna med Hollywoodkoppling.
Plåtade Meryl Streep
Denna vurm för superstjärnor är inget nytt för K1, vars första utställning i tiderna bestod av en hel radda pilska fotografier av en avklädd Marilyn rumlandes runt i en säng.
Kanske är man mån om att försöka nå samma demografi som Kämps butiker riktar sig till (och om så är fallet lär målgruppen inte ha roats av K1:s föregående helhet bestående av Penelope Umbricos konsumtionskritiska typologier).
Det är endast med denna logik man kan förklara varför Duane Michals i Finland marknadsförs som en kändisfotograf vars huvudsakliga åstadkommande är att ha plåtat Meryl Streep innan hon blev berömd.
En underlig skattjakt
Utställningen Porträtteraren består av en enorm mängd bilder, och kvalitén är mycket hög. Problemet är att fotografierna är högklassiga enligt sinsemellan olika standarder, varav majoriteten är lysande i egenskap av helt vanliga bruksbilder.
Även bland dessa finns det en ojämnhet. Vissa av autodidakten Michals porträtt på stjärnor är något utöver det vanliga tack vare hans oefterhärmliga kombination av vitsighet och värme. Andra är däremot helt enkelt skickliga yrkesfotografier som skulle imponera om man såg dem i en tidskrift men som här är helt malplacerade.
Helheten blir till en påminnelse om varför det heter att less is more, för de centrala verken begravs under hopen ovidkommande verk.
Ingen kan väl tycka att ett dussinfoto på Henry Fonda eller ett tråkigt gruppfoto på den mycket amerikanska och mycket o-roliga sketchserien Saturday Night Lives skådespelaruppsättning på 1970talet är relevant för en finländsk publik anno 2023. I alla fall inte när det sker på bekostnad av sköra och djupt existentiella verk som på ett unikt sätt tacklar sorg och kärlek.
Men kanske man måste förhålla sig till utställningen som om den var en underlig skattjakt. Som besökare får man ta sig an utmaningen att vaska fram guldkornen ur sammelsuriet.