Nu är det vår tur att hjälpa

Utanför ljusnar det. Dimmor över åkrar, kala träd, enstaka hus. Sovsäcken är snurrad runt kroppen och huvudet slår i rutan vid varje grop i asfalten. Jag försöker att vika ihop mig på ett nytt sätt över bussätet, men alla ställningar är redan förbrukade när vi rullar in i Polen. Det är i början på mars och bara några veckor sedan Ryssland invaderade Ukraina. Jag har fått följa med några drivna Ingåbor som inte längre stod ut med att följa läget i Charkiv och Mariupol från soffhörnet. På en vecka skramlade de ihop till en buss, två chaufförer och mängder av förnödenheter. En tolk kommer från Tammerfors, jag hoppar på i Helsingfors. Vi känner inte varandra men maktlösheten över situationen delar vi. Behovet av att göra en skillnad förenar oss och tydligen behövs inte några andra gemensamma nämnare för att känna att en märklig samhörighet byggas upp medan bussen kör ner genom Estland, Lettland och Polen, mot den ukrainska gränsen. 1 500 kilometer rakt mot det som skrämt skiten ur oss den senaste tiden, men att bara sitta och titta på är faktiskt värre.

Vi har fått listor på flyktingar som bokat plats på vår buss och nu ska vi försöka hitta dem. Bussen parkerar utanför ett slitet shoppingcenter som gjorts om till flyktingcentral. Varje tömd butikslokal representerar ett land. Ovanför dörrarna står det Frankrike, Spanien och Italien och på golvet sitter och ligger människor som väntar på att bli upphämtade för att få fara till just Frankrike eller Italien. Men i Finland-lokalen är det rätt tomt. Några äldre människor sover under bruna filtar, barn leker mellan väskor och kassar. När vi erbjuder dem att få följa med skakar de bara på huvudet. Finland? Det är för långt borta. Kriget är snart slut och då ska vi hem igen. Finland? Aldrig i livet. Ni är ju grannar med galningen som orsakat det här. Ni är nästa i tur.

I den stora salen väntar ingen på att bussar och privata bilar som ska hämta dem. Där sover stora romska familjer, de funktionsnedsatta och de sjuka. De vill ingenstans. De vill bara vara kvar i värmen, nära alla de fyllda kylskåpen som står uppradade längs väggarna, nära sjukvård. Tolken försöker verkligen övertyga dem om att följa med oss men de tittar bara i golvet och håller varandra i händerna. Att lämna Polen för något man knappt hört om är mera skrämmande än kriget. Men till slut är alla säten fulla. Vi delar ut färdkost, chauffören släcker lamporna och det blir tyst. 21 barn och 18 vuxna somnar på bara några minuter. Jag vet inte vad jag hade väntat mig men inte detta. Inte att alla skulle vara så samlade, så lugna. Ingen gråter fast alla har lämnat sina män, pappor och brorsor på andra sidan gränsen. Det talas lågmälda samtal i telefonen, men få få pratar med varandra. Inga syskon strider om den bästa platsen och till och med de åksjuka små kräks ljudlöst i sin påse. En katt spinner i sin bur.

På resan tillbaka mot Finland får alla ukrainare äta gratis på bensinstationerna, de får båtresan betald och väl framme behöver de inte biljett för tåg och buss om de visar sitt pass. Folk öppnar sina hem, matpaket packas i olika finländska byar och vi ger pengar. I allt det hemska är solidariteten otroligt berörande. Hjälpsamheten är motsatsen till maktlösheten. Det känns som om hela Europa omfamnar dem som vi inte kunde skydda. Inte vågade skydda för att förövaren struntar i alla överenskommelser som finns och ingen vill vara den som triggar i gång den verkliga katastrofen.

47 000 ukrainare har kommit till Finland sedan mars 2022. För nästan 80 år sedan fick 70 000 finländska barn göra en liknande resa mot trygghet och hjälpsamhet i Sverige. För nästan 80 år sedan packades det också matpaket i små svenska samhällen, men det skickades även jaktplan och veterinärer. Över en frusen Bottenvik kördes granatkastare och luftvärnskanoner. Vid fronten och på fältsjukhus fanns frivilliga svenska hjälpare. Finlands sak blev också Sveriges och det betydde så mycket mer än minor och matpaket. Det betydde att vi inte var lämnade eller ensamma. Nu är det vår tur att hjälpa!