Arcangelo satte den klangliga guldkanten på Fibos Johannespassion
Engelska kören Arcangelo stod för en förträfflig prestation när Finländska barockorkestern framförde Bachs Johannespassion i Musikhuset.
Finländska barockorkestern och Arcangelo.
Musikalisk ledning: Topi Lehtipuu. Solister: Samuel Boden, evangelisten, Aarne Pelkonen, Jesus, Sandrine Piau, sopran, Elmar Hauser, alt, Robin Tritschler, tenor, Tomi Punkeri, bas & Pilatus. Bachs Johannespassion. Musikhuset 26.2. Av Bachs två bevarade passioner är den senare, på Matteusevangeliet baserade, den musikdramatiskt mer fulländade och emotionellt mer mångfasetterade, men även den mer spontant klingande Johannespassionen uppvisar ett imponerande känslomässigt register alltifrån kromatiskt expressiva turbakörer till lyriskt blommande arior och känsliga koralförtoningar. Samtliga dessa kvaliteter togs nogsamt till vara vid Finländska barockorkesterns och engelska
Arcangelokörens framförande inför en begeistrad publik i ett fullsatt Musikhus. En bra bit från styckets ursprungliga liturgiska kontext, men för den skull inte nödvändigtvis mindre tankeväckande och berörande.
Topi Lehtipuu har sjungit evangelistens krävande roll fler gånger än han kan erinra sig, men ansvarade nu för den musikaliska ledningen. Medelst en relativt återhållsam men nog så uttrycksfull gestik och en mjukt följsam plastik lotsade han beslutsamt sina ensembler och solister genom Bachs oändligt rika partitur.
Man kunde ställvis, som i den själfullt stämningssättande inledningskören Herr, unser Herrscher, eventuellt ha äskat ett rörligare tempo, men på det stora hela gav Lehtipuus vision ett dramaturgiskt målmedvetet och noggrant genomtänkt intryck med en fungerande balans mellan effekt och reflektion.
Mänsklig Jesus
Finländska barockorkesterns kvaliteter i den här repertoaren är odiskutabla och även denna gång fick vi njuta av ett välavvägt förverkligande av såväl de enskilda detaljerna som de stora linjerna. Som klangmässigt läckert mervärde noteras bland annat Minna Kangas och Anthony Marinis viola d'amore-duett, Jukka Rautasalos känsliga gambaspel samt Christopher Palametas och Piia Maunulas utsökta hantering av de så centrala oboestämmorna.
Solistgardet uppvisade en lyckad mix av inhemska och internationella förmågor med engelske Samuel Boden som en oerhört uttrycksfull och vokalt flexibel evangelist. Aarne Pelkonen var en mindre myndig, och därmed mer mänsklig, Jesus än man ofta hör, Elmar Hausers kontratenor klingade utsökt vackert och Robin Tritschlers tenor känslomässigt medryckande. Tomi Punkeris behagliga baryton gav en ljus färgning åt baspartierna, medan det var rena lyxen att hämta hit en sopranstjärna av Sandrine Piaus magnitud för att göra två arior.
Den ultimata klangliga guldkanten på det hela sattes dock av hyllade tidig musik-ensemblen Arcangeloskör – ett led i Fibos satsning på att presentera internationella toppkörer för hemmapubliken – som presterade en emotionellt mångskiftande, tillika märgfullt fräsch och lyriskt innerlig sång, som kändes som klippt och skuren för sammanhanget.