Svenskarna slutade strejka efter reformerna på 90-talet
På ett knappt sekel har Sverige gått från att vara världens mest strejkande nation till världens minst strejkande. Det finns en klar orsak, säger en expert.
I en nordisk jämförelse har Finland drabbats hårdast av strejker under 2010-talet, räknat i förlorade arbetsdagar.
Den andra ytterligheten är Sverige, där antalet strejker varit bara en bråkdel av det finska antalet, trots att den svenska arbetsmarknaden är dubbelt så stor som den finländska.
För år 2021 rapporterar Statistikcentralen 55 strejker i Finland. Antalet var det lägsta på över 50 år, och samtidigt nästan en halvering från året innan.
Men den positiva utvecklingen bleknar när man jämför med Sverige. Där genomfördes bara två strejker 2021. Och året innan var summan noll.
I fjol förekom också två strejker i Sverige – den ena inom SAS, där strejker av tradition varit vanliga. Flygbolaget är inte heller renodlat svenskt, utan skandinaviskt.
Den andra strejken gällde Svenska kyrkan.
– Inom industrin har det inte förekommit strejker på väldigt länge, säger Irene Wennemo, generaldirektör på Medlingsinstitutet i Sverige.
Medlingsinstitutet är en myndighet som närmast motsvaras av Riksförlikningsmannens byrå i Finland, men som har ett bredare uppdrag.
När det gäller strejker sticker Sverige ut inte bara i Norden. Landet är ett av de minst strejkbenägna i hela världen.
Irene Wennemo pekar på en klar orsak: Inudstriavtalet från 1997, som facket och arbetsgivarna förhandlade fram efter några år av ohållbara löneökningar.
Avtalet innebär bland annat att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som avgör hur stora löneförhöjningarna blir inom hela arbetsmarknaden. Det industrins parter kommer överens om fungerar som tak för löneutvecklingen också inom andra branscher. Man säger att industrin sätter ”märket”.
– Industriavtalet innebar att vi fick en ganska stor samordning av lönebildningen.
Samtidigt skapades nuvarande Medlingsinstitutet, som fick ett lite bredare uppdrag än sin föregångare. I stället för att enbart upprätthålla arbetsfreden, deltar Medlingsinstitutet aktivt också i att få till en väl fungerande lönebildning.
– I början fanns en oro över att staten via Medlingsinstitutet skulle bli någon sorts lönepolis. Men misstron försvann efterhand. Nu är acceptansen bred och kritiken mot modellen är liten.
Till acceptansen bidrog att förändringarna följdes av en lång period med låg inflation. Det innebar att även låga nominella löneökningar blev ganska stora reala ökningar.
– Det här gjorde det lätt att peka på att man valt rätt väg.
Wennemo säger att man i Sverige lyckats skapa ett stort tryck på att lösa arbetsmarknadskonflikter innan de framskridit för långt, och att man blivit duktig på det.
Många konflikter på 1900-talet
Men svenskarna har inte alltid varit bra på konfliktlösning. På 1920- och 1930-talet utmärkte sig Sverige tvärtom som landet med flest arbetskonflikter i hela världen.
En lugnare period inföll efter det så kallade Saltsjöbadsavtalet mellan facket och arbetsgivarna i slutet av 1930-talet, och efter samordnade löneförhandlingar till följd av hög inflation på 1950-talet.
Men på 1970-talet bröts utvecklingen. Enligt Wennemo var orsaken dels att den offentliga sektorn vuxit kraftigt. En växande skara tjänstemän gjorde att den tidigare samordningen inte längre fungerade.
Dels var inflationen skyhög. – När det inte finns någon samordning försöker alla så gott det går få kompensation för inflationen. Stigande priser kan vara strejkdrivande eftersom man vill kompensera sig lönemässigt. Det var det som skedde på 1970- och 1980-talet.
Om konfliktnivån fortsätter vara låg i Sverige återstår att se. Årets avtalsrörelse är bara halvvägs, med deadline i slutet av mars.
Borde Finland ta efter modellen från Sverige?
– Jag tycker att våra lärdomar från 1990-talet verkligen är värda att titta på.