Wenzel Hagelstams liv genom antikviteter, bekanta och adresser
Dan Kronqvist serverar en välskriven och fläckvis spännande berättelse om antikhandlaren Wenzel Hagelstams liv. Ett brett persongalleri bestående av allt från adliga släktingar till konstvärldens skojare hade tjänat på ett register, men recensenten lär sig mycket under resans gång. Dan Kronqvist
Wenzel Hagelstam – en antikhandlares memoarer
Förlaget M 2023
Varje public service-bolag värt namnet ska ha en antikshow. I Sverige heter den Antikrundan och har ungefär trettio säsonger på nacken. I Finland Antiikkia, antiikkia, som sändes första gången 1997. Båda med Engelska antikrundan som förebild. Omåttligt populära med andra ord.
Vad är det som drar och lockar? Drömmen om att göra en rejäl slant på mormors gamla skåp, på den ärvda tavlan med oklart ursprung, gökuret eller kroksabeln?
Att de blir riktiga långkörare hänger också på programledarna. Starka karaktärer som går rakt genom rutan och som kan skapa dramatik kring ett avdammat ting. I Finland heter han Wenzel Hagelstam. Nu har han berättat sitt liv för Dan Kronqvist, välkänd för Hufvudstadsbladets läsare.
Man kan knappast säga att Wenzel Hagelstam började med två tomma händer. Uppvuxen i borgerlig för att inte säga högborgerlig Helsingforsmiljö – Bulevarden i samma hus som Ekbergs konditori – och med adligt inslag på modern Cecilias sida (Wrede af Elimä). Fadern Walter var småföretagare med egen mekanisk verkstad.
De socialt prestigegivande vänskaperna odlades i hemmet. Middagarna beskrivs som uppstyltade och väggarna pryddes av släktporträtt. Hemmets fasad var viktig. Som tur är fanns hembiträdet Karin Wilander som i praktiken uppfostrade barnen, och den egensinnige friherren på moderns sida, Goddert Wrede, som adopterade Wenzel när han var fjorton år.
Morfaderns bror levde på avkastningar och livräntor och vistades mestadels i Paris, en sangviniker mycket olik den regelfixerade fadern.
Trots betydande socialt kapitel har ändå Hagelstam gått den långa banan. Skolgången beskrivs som knackig, och försöket att gå i faderns fotspår som ingenjör gick snart om intet. Kosan ställdes mot Sverige och dess lockande arbetsmarknad. Med första hustrun Katy Hertell och deras två barn bar det av till Göteborg där det utan ingenjörsexamen blev verkstadsjobb.
I början av 1970-talet var han tillbaka i Helsingfors och det är nu antikviteterna blir huvudsaken i hans liv. På Petersgatan slog han 1973 upp dörrarna till sin första butik. Galleriet han några år senare öppnade med konstkonservatorn Solveig Lindqvist fick snart gott rykte.
En viktig framgångsfaktor för den rastlöst driftige Hagelstam har säkert också varit förmågan att omge sig med kompetenta medarbetare.
Myller av namn och adresser
Det är när vi tar steget in i gallerioch auktionsvärlden som memoartexten verkligen börjar myllra – av namn och adresser. Varje kapitel är försett med en ”trailer”, som i korta, sammanfattande drag presenterar innehållet i kapitlet. Efter ett tag slutar jag läsa dem. En trailer blir lätt en spoiler.
Personregister saknas däremot, vilket betyder att yrkesfolket får plöja boken i jakt på ett omnämnande. Branschtugget och alla namn på färgstarka typer får mig ibland att känna mig en smula vilsen. Men jag lär mig massor under resans gång.
1980-talet hade nya förhållanden i beredskap: ett nytt med AnnMari Grandell, som slutade med äktenskap, och försäljningen av auktionshuset Hagelstam som slutade med Bukowskis som nya ägare och Wentzel i karantän på grund av konkurrenslagstiftningen.
Årtiondet är också känt som klipparnas tid – något som även märktes i konstsvängen. Marknaden blev överhettad och kunderna hängde på låset långt före öppningsdags. Två tavlor per köpare blev en plötsligt påkommen regel för att få styr på den stegrade efterfrågan.
1990-talets recession punkterade konstmarknaden. En ljuspunkt under de tuffa åren – som Wentzel och kompani tycks ha klarat bättre än de flesta – var en utländsk köpare av en målning av den holländske konstnären Andreas Schelfhout för över 500 000 mark.
Skojare och missionärer
90-talet innebar också genombrottet för Wentzel som tv-kändis. Antiikia, antikkia hade premiär sommaren 1997. Med tiden blev Finland för trångt för det populära programmet som kom att göra många utlandsbesök. Först ut var S:t Petersburg. Det skulle också bli otaliga vändor som konsthandlare österut, alltid med KGB som diskret övervakare av vad som handlades och fördes över gränsen.
Ett av de mest läsvärda kapitlen är om skojare i konstvärlden. Både instruktivt och spännande. Förfalskarna tycks dock ha sett sina bästa dagar. Hagelstams fullt rimliga förslag för att få bukt med konstförfalskningarna lyder: när nya falska verk upptäcks borde de beslagtas och inte återgå till ägarna som falska för då kommer de snart ut på marknaden igen.
Alla hängivna konstsamlare är inte i ruljangsen för egen vinnings skull. Prästen Matti bär syn för sägen. Intäkterna från hans konstinköp och de skänker han försågs med av vissa konstnärer gick till
hans missionsverksamhet i många hörn av världen.
Personligt men aldrig privat
Ibland blir det rafflande. Och då tänker jag inte på hästen som skenade under en inspelning av antikprogrammet och fick skjutsen att välta av sina passagerare i en gödselstack, utan på när Hagelstam 2016 på impuls köpte ut sitt företag i ett läge då det danska auktionshuset Lauritz hade kommit med ett bud och allt lutade mot försäljning.
Eller på när tavlan under sängen i ett sterbhus i sista sekund hivades fram och när den väl var såld visade sig vara ett äkta verk av 1700talskonstnären Domenico Tiepolo.
Det finns ett annat populärt tvprogram som åtminstone i Sverige gått i ett par omgångar: Här är ditt liv, baserat på amerikanska This is your life. Boken har den karaktären: än den ena än den andra bekantingen eller vännen dyker in på berättelsens scen, och vissa får också med pratminus avlägga vittnesbörd eller komplettera framställningen med en minnesbild.
Som sista gäst kommer kanske fästmön från femtio år sedan, Lena, in på scenen. I dag är de ett par.
Likheten med Här är ditt liv består också i att det kan bli personligt, men aldrig riktigt privat. Hagelstam hyvlar tunna skivor av sitt liv som serveras av Kronqvist i en välskriven och fläckvis spännande berättelse.