Välkomna till samtalet
Då jag blev gravid, eller kanske långt innan, öppnade jag mig för den strida ström av ord, den långa tradition av röster, som skriver och talar om moderskap. Psykologisk teori, vänners berättelser, poesi, poddar, essäer, tv, romaner. Röster, motröster, vidöppna hjärtan, skarpa intellekt, vrida, vända. Då jag sedan blev mamma sällade jag mig till rösternas kör, lutade mig mot den. I drygt tre år jag har jag nästan dagligen delat erfarenheter i den Whatsappgrupp åtta mammor startade då våra små föddes. Vi har pratat om mjölk, trötthet, kärlek, sömn, rädslor, öroninflammationer, relationer, skärmtid, broccoli, dagis, merinoull, döden och livet genom hela mitt föräldraskap. Vår gemenskap har hjälpt mig att bli mamma, burit mig. Barnens pappor bildade en motsvarande grupp. Den torkade ut efter att några humorbilder utbytts.
Jag tänker på det när jag går med i en nygrundad föräldragrupp på Facebook. På några dagar rusar hundratals mammor till gruppen, och en liten handfull pappor. Varför är pappornas röster så mycket färre i detta forum, i litteraturen, i debatterna, på våra blinkande telefoner? Tja, svarar någon i gruppen då jag ställer frågan, kanske pappor helt enkelt inte har samma behov av att utbyta tankar och känslor på dessa arenor? Kan inte mammor och pappor helt enkelt vara, och få vara, olika? Så kan det givetvis vara. Alla individer och familjer gör förstås som de vill. Då det finns en tydlig obalans i någonting, som varierar beroende på tid och plats, brukar det dock inte bara avspegla individers fria val, utan också samhällets och kulturens normer.
Pappor i Sverige och på Island tar ut 30 procent av den samlade föräldraledigheten, i Finland är motsvarande siffra 10 procent. I motsvarande svenska föräldrafacebookgrupp där jag också är med är en pappa administratör, och balansen mellan olika kön betydligt jämnare i diskussioner om allt från känsloreglering till vinteroveraller. Våra fria, individuella val sker inte i ett vakuum. Vad det betyder att vara förälder, oavsett kön, är inte bara biologi, utan också något vi hela tiden förhandlar och omförhandlar tillsammans.
Vill jag då skuldbelägga pappor och deras tystnad? Nej! Jag vill bjuda in er till samtalet. Föräldraskapets skönhet, komplexitet, grötfläckar, mystik, otillräcklighet och komik tillhör alla föräldrar. Som ett ansvar och arbete vars tyngd vore schyst att dela rättvisare (så himla fascinerande är det ju inte att förkovra sig i ytterkläders egenskaper). Men också som den viktigaste glädje och närhet jag upplevt.
Det finns förstås också undantag, och till sist vill jag ge en eloge till alla som förändrar denna snedvridenhet. Tack till exempel till Janne Grönroos som tillsammans med HBL gjort Jannes pappapodd, där han tillsammans med gäster pratar om hur det är att vara pappa. Fortsätt skriva, fortsätt prata, pappor och föräldrar av alla kön. Berätta om det som är smärtsamt och härligt, tipsa oss om regnkläder, minska ensamhet, sätt ord på det ni upplever. Era röster behövs.
❞ Vill jag då skuldbelägga pappor och deras tystnad? Nej! Jag vill bjuda in er till samtalet. Föräldraskapets skönhet, komplexitet, grötfläckar, mystik, otillräcklighet och komik tillhör alla föräldrar.