Ylva Pereras sågning av panelen på Ode är elitistisk
Det är sällan som HBL:s kultursidor ger en helsidas krönika och kritik för en politisk valpanel inför riksdagsvalet. Inte illa i sig! Kulturen och konst av alla de slag har förutom sitt egenvärde även många andra verkningar på människor och på samhället.
När det gäller litteraturen gäller det både inverkan på enskilda människor, såsom författare och naturligtvis även alla dem som arbetar med böcker, på läsare, som enskilda och som samhällsgrupper, men också på samhällsutvecklingen på många sätt. Detta har kanske blivit särskilt tydligt efter coronatidens sorgliga tid av stängda kulturhus.
I en litteraturpolitisk debatt med politiker, som kulturkritikern Ylva Perera på HBL kände sig så besviken över, är det däremot kanske naturligt att inte fokusera på litteraturanalysen eller konstens essens, utan på det samhälleliga. Åtminstone hade vi politiker i denna debatt förberetts med material mest i politisk riktning.
Det skulle naturligtvis ha varit underbart att tala om böcker ännu mer, om vi hade blivit tillfrågade. För det är klart att det till exempel är intressant att höra vad vi beslutsfattare läser.
Mina tankar går omedelbart till riksdagens grundlagsutskotts arroganta spel med sametingslagen. Säkerligen skulle politikernas förmåga att inse betydelsen av denna för samerna så betydande lag ha varit bättre om de till exempel hade läst en bok som Stöld, skriven av Ann-Helén Laestadius, vinnare av årets bok i Sverige 2021. Den smärta som samerna upplever när deras kultur och näringar hotas öppnar sig via den mänskliga berättelsen, mer än genom fakta och internationella normer.
Men den debatten skulle ha varit en annan, och därför kändes det lite orättvist att hela panelen sågades på detta sätt av Perera. Det positiva i panelen, tycker jag, var att vi var eniga om att stärka litteraturens ställning och göra ett litteraturpolitiskt åtgärdsprogram under nästa valperiod. Det är ju ändå det som vi politiker skall bära ansvar för.
Lite billigt, eller kanske rentav elitistiskt, att döma ut panelen på grund av en ung mors berättelse om att hennes barn gillar Vovpatrullen.
Under knappa två veckor i mars bjuder nutidsmusikfestivalen Musica Nova på hela sexton uruppföranden. I fredags fick residenskompositören Clara Iannotta musikerna att låta som om de sysslade med allt annat än de förväntades göra. Mest fascinerade var ändå kvällens andra uruppförande.
Helsingfors stadsorkester Dirigent: Janne Nisonen. Solister: Mattie Barbier & Weston Olencki, trombon. López Bellido, Martinaitytė, Leinonen, Iannotta. Musikhuset 3.3.
Behöver vi samtidsmusikfestivaler? Frågar vi tonsättaren Minna Leinonen är svaret ett rungande ja och orsaken är självklar; den nutida konstmusiken får alltför litet uppmärksamhet inom ramen för den gängse konsertverksamheten. Under stora delar av den västerländska musikens historia var så gott som alla konserter samtidsmusikkonserter, medan man i dag får vara glad om ens ett verk per konsert är från, säg, de senaste femtio åren.
Den Helsingforsbaserade biennalen Musica Nova har etablerat sig som en av de internationellt mest uppmärksammade evenemangen i sitt slag, och sopranen, tidig- och samtidsmusikexperten Tuuli Lindebergs debut som konstnärlig ledare har resulterat i ett av de åtminstone på pappret mest spännande programhelheter jag stött på under drygt tre decennier av Musica Nova-umgänge.
Uppemot fyrtio konserter, föreställningar, klubbhappeningar, auditiva installationer, performanser, workshoppar, föreläsningar och paneldiskussioner under tolv dagar med, litet beroende på hur man räknar, ungefär sexton uruppföranden på agendan är sannerligen inte fy skam.
Först ut på plan i onsdags var legendariska samtidsmusikensemblen Klangforum Wien med verk av bland andra Olga Neuwirth och årets Musica Nova-tonsättare, den med rätta omsusade Clara Iannotta
på programmet. I torsdags var åter Tapiolasalen skådeplats för festivalens två första uruppföranden: Sauli Zinovjevs dubbelkonsert för piano, violin och orkester och Veli-Matti Puumalas andra stråkkvartett med Kamuskvartetten.
I fredags var det så dags för Helsingfors stadsorkester att visa lejonklorna i ett program, som lär ha krävt en nog så arbetsdryg men sannolikt ändå inspirerande repetitionsperiod. Kvällens tonsättare visade sig nämligen vara suveränt skickliga instrumentatörer, som uppnår i stort sett vad som helst med orkesterinstrumentet. De estetiska kontrasterna var avsevärda men inte alltför bjärta, och de stundom väsensskilda stilistiska uttrycken smälte samman till en skön helhetspolyfoni.
Peruanske Jimmy López Bellido (född 1978) har efter kompositionsstudierna vid Sibelius-Akademin skapat sig en spektakulär internationell karriär och hans Synesthésie (2011), vars fem satser relaterar till människans fem sinnen, fokuserade på typiskt Lópezvis på en levande rytmik, en färggrann orkestersats och ett överlag medryckande tilltal.
Baltisk Saariaho
Litauiska Žibuoklė Martinaitytė (född 1973) ger åter, åtminstone stundvis, intrycket av en baltisk Kaija Saariaho, med en uttalad känsla för klangfärg och textur. Hennes orkestersats skimrar, glimrar, vibrerar och pulserar i regnbågens alla färger, inte minst i Saudade (2019) vars titel syftar på en djupt känd, längtansfylld nostalgi, som även fick sin konkreta gestaltning i en påtaglig emotionell dragningskraft.
Italienska, i Berlin verksamma Clara Iannottas (född 1983) Where the dark earth bends handlar åter, enligt tonsättarens minst sagt enigmatiska karaktäristik, ”om allt och ingenting – verket samlar ihop skärvor av en framtid, av något som jag ännu inte vet något om, möjligheter som kan vara mina eller någon annans, ett skördearbete utan mening.”
Stycket, som nu uruppfördes, är framför allt ett praktexempel på innovativ klangfärgsmodernism och Iannottas fantasi tycks inte känna några gränser när det gäller att uppfinna okonventionella ljudalstringsmetoder. Emellanåt fick man intrycket av att musikerna sysslade med allt annat än vad de förväntades göra och även de två solistiska trombonerna, trakterade av experimentella superduon RAGE Thormbones, klingade mera sällan som tromboner plägar göra.
Som i en science fiction-film
Orkestern klingade i sin tur som ett enda stort, elektroniskt kalibrerat superinstrument och den mestadels långsamt framvällande ljudmattan hade fungerat ypperligt som soundtrack till en science fiction-film av det mer experimentellt visionära slaget.
Allra mest lät jag mig ändå fascineras av kvällens andra uruppförande, Minna Leinonens (född 1977) sprakande energifyllda Vimma – ett led i HSO:s projekt Helsingforsvariationer – och då inte minst hennes sätt att handskas med styckets urkälla, kaustbyensiska folkmusikern Kreeta Haapasalos 1850talsvisa Minun leipäni pieniin on pantu, som liksom genom ett trollslag framträder mitt i stycket mot fonden av en sällsamt glittrande och glindrande orkestersats.
Ävenså Kaustbybördige Janne Nisonen ledde sin orkester med tydlig och ändamålsenlig plastik och HSO-musikerna visade sig vara fullkomligt hemmastadda i en repertoar man kanske inte i första hand förknippar dem med.