Den nygamla tvekampen

Det stundar igen till kamp om det enda SFP-mandatet i Helsingfors. Länge såg det ut som om Eva Biaudet ohotad skulle behålla mandatet. Hennes konkurrent 2019, Marcus Rantala, deklarerade då att han avstår från rikspolitiken och koncentrerar sig på sin centrala roll i stadsfullmäktige och stadsstyrelse.

Men han ändrade sig och kastade in hatten i ringen. Om det var partiordförandes påtryckning eller hans väljare som fick honom att svänga, kan man bara gissa. Säkert bidrog den knappa förlustmarginalen senast – nu blåser en mild högervind som kanske tillför de röster som saknades 2019. Skillnaden mellan Rantala och Biaudet var 724 röster.

Tvekampen brukar ge upphov till starka känslor bland politiskt aktiva väljare i huvudstaden. Såsom bosatt i Esbo försöker jag se lite kyligare på saken och frågar vänner och bekanta: Är ditt ställningstagande en fråga om person eller ideologi? Svaren varierar, men rätt vanligt är svaret: Både och.

Eva Biaudet ses som den liberala kandidaten, till och med som den ultraliberala. Anhängarna betraktar henne som den progressiva och orädda företrädaren för feminism, humanism, familje- och socialpolitiska värderingar och internationell utblick. Kritikerna ser henne som en aggressiv vänsterpolitiker med begränsad kompromissvilja.

Marcus Rantala anses av sina anhängare vara en trygg traditionell borgare som förstår näringslivet och som kan samarbeta med stadens makthavare till höger. Han betraktas som en kompromissvillig lyssnare med ett fungerande nätverk. Kritikerna i sin tur menar att han är en del av de inrotade ”bästa bror”-nätverken med låg profil som sällan tar öppen strid i skiljande frågor.

Svaret ”både och” har därför ett visst fog för sig. Personprofilerna uppfattas tydligen som sammanfallande med de ideologiska skillnaderna.

Vad skiljer, vad förenar de två? Evas språkbruk avslöjar hennes hemvist: Södra Helsingfors och dess sociala strukturer. Marcus är född och uppvuxen i Vasa och har via stiftelser, klubbar och politiken skapat sina nätverk i huvudstaden. Eva talar om mänskliga rättigheter och betraktas som grön medan Marcus´ stamtrupper anses vara ”gubbarna på Svenska Klubben och Handelsgillet”.

Helsingfors valkrets är problematisk för SFP. En gång i tiden hade partiet röster för två mandat, men med utflyttningen till städerna runt Helsingfors förlorade man minst 10 000 röster. I Åboland har partiet lyckats samla skarorna trots ett enda mandat, men i huvudstaden är risken större för röstsvinn både höger- och vänsterut. Hittills har tvekampen skyddat flankerna. Det skulle inte förvåna om Magmas nästa valenkät oroar partiet.

Finns det en lösning på partiets dilemma? Utan valförbund eller tillskott av röster för en namnstark finsk- eller tvåspråkig kandidat kan man inte bredda urvalet genom ett andra mandat. I längden är det inte motiverande för övriga SFP-kandidater och väljarna som förväntas bidra till invalet av en enda, när intresset fokuseras på de två.

Ovanstående personfixerade ”konsumentupplysning” förbiser det faktum att en stor del av SFP:s traditionella väljarkår i Helsingfors är hjärtligt ointresserad av de ideologiska nyanserna i valet. Man vill rösta svenskt på en bra kandidat med en tilltalande profil. När eliten och dess vänner tar ställning genom namnlistor kan det mobilisera insatta väljare, men når man de ”ensamma svenskarna” (Ture Jansson, 1916) som inte hör till föreningar, inte läser HBL och inte känner naturlig samhörighet med de svenska institutionerna? Den som når dem kanske vinner tvekampen.

Tvekamper engagerar, men i min valkrets Nyland ersätts den lyckligtvis av ett brett urval av kandidater för att fylla tre, kanske fyra SFP-mandat. Dessutom finns det plats för en svensk från SDP, övriga göre sig helst inte besvär.