Via en bakdörr in i Joe Henrys vemod
Joe Henry har i sin senare utgivning hittat fram till en nedtonad intensitet, Belle and Sebastian överraskar genom att presentera nytt material bara ett drygt halvår efter fjolårsutgåvan, och Dina Ögon botaniserar med stor kreativitet i det svenska 1970-talet.
20 år sedan grävde Joe Henry fram den gamla soullegenden Solomon Burke från glömskan och lyckades ordna fram ett sällskap förstklassiga låtskrivare för honom, så att han via albumet Don’t Give Up On Me fick en nytändning i sin karriär. Henry producerade dessutom skivan, och det var via den bakdörren som jag och många andra fick upp ögonen också för vad han själv gett ut.
Efter att ha börjat som skrovlig altcountrysångare vid ingången till 1990-talet har han idag utvecklat ett brett musikaliskt register med rötter i olika stilriktningar. Den cancer han inför den föregående utgåvan The Gospel According to Water (2019) diagnostiserades med har lyckligtvis heller inte hindrat honom från att arbeta vidare, och ytterligare fördjupa sitt låtskrivande.
Det här blir uppenbart på hans sextonde album, aktuella All The Eye Can See. Han bjuder på en balladbottnad musik som är vemodig och nedtonad, och laddad med fina nyanser. Det vilar en nästan sakral stämning över en del av materialet, och de vändningar melodierna tar kan överraska samtidigt som de ändå i sammanhanget känns helt naturliga.
Han omges av ett för honom välbekant musikerkollektiv, inom vilket Patrick Warren och hans piano får en speciellt bärande roll. Och de akustiska gitarrer som hanteras av maestron själv och John Smith skapar ett djup i uttrycket, med öppningar mot såväl en ruggig rotblues som en jazz av det mer intima slaget.
Det är vackert och stämningsfullt, och kunde fungera utmärkt både i kyrkor och i nerrökta jazzlokaler på morgontimmarna. Såväl intensiteten som Henrys mörka, undertryckt dramatiska sång får mig dessutom att tänka på Tom Waits, och till den starka helheten bidrar också de sensibelt lyriska sångtexterna.
Vill man absolut hitta något att invända mot kunde det kanske vara att här inte finns någon enskild låt som klart skulle sticka ut och lyfta från mängden. Men varför klaga på sådant så länge nivån på materialet genomgående är så här hög.
Varierat och ojämnt
Då en sjuårig utgivningspaus föregick Glasgowgruppen Belle and Sebastians fjolårsutgåva A Bit of Previous, och frontmannen Stuart Murdoch dessutom offentligt uttryckt osäkerhet på om bandet alls skulle fortsätta, var det få som kunde ana att ett nytt studioalbum skulle landa också i början av detta år.
Late Developers rullar igång med den rockiga och refrängbaserade
Juliet Naked, men småningom antar materialet en mer karakteristisk Belle and Sebastian-form – en rätt sofistikerad indiepop med inslag av northern soul och syntpopvidgningar. Det förefaller ändå som om Brian McNeills produktion skulle ha begränsat utrymmet för överraskande infall och skrovligheter i ljudbilden, och därtill är kanske Morrisey-vibbarna lite för många för låtarnas bästa.
Men det ska också sägas att det här är en betydligt mer publiktillvänd, varierad och tempostark skiva än den lite inåtvända föregångaren, och i en del av materialet visar bandet nog upp sina mer charmfulla popkapaciteter. Favoriten är
When The Cynics Stare Back From The Wall, där den melankoliska kraften och en behaglig Music Hall/Kinks-atmosfär kombineras.
Kreativt förvaltad 1970-talsbotten
När nyhajpade Dina ögons andra album Oas rullar igång känns det till en början som om musiken rörFör de sig någonstans i skärningspunkten mellan Ted Gärdestad och Monica Zetterlund. Termen ”hippiejazz” dyker också spontant upp i mitt huvud, men lika väl kunde man tala om svensk vispop med vuxensoul- och jazzanknytning.
Säkert är åtminstone att resultatet är en öppen och spännande musik, med en 1970-talsbotten som fått en kreativ uppdatering och iklätts modernare ljudvärldar, och det märks att musikerna förutom öppenhet inför olika slag av idéer också har leenden på läpparna när de spelar. Att skivan trots den stilmässiga bredden sedan heller inte känns spretig är ett säkert tecken på att de inte bara kan tänja på gränser utan också förtäta.
Daniel Ögren som tidigare bland annat agerat inom Anna von Hausswolffs band tar med sina gitarrer och klaviaturer en stor roll i ljudbilden och tillför också en lätt psykedelikastämning (läs: Dungen), men längst framme ligger Anna Ahnlunds sång. Hon använder rösten som ett instrument med stora variationsmöjligheter, och hennes jazzfrasering och förmåga att leka med tonerna ger materialet dess stämningsmässiga botten.