Pekka Strang tar sig an mannen som personifierade casinoekonomin
Scab-chefen Christopher Wegelius var den som mest kom att personifiera 1990-talets bankkris. Men det fanns fler skyldiga, konstaterar skådespelaren Pekka Strang och manusförfattaren Matti Kinnunen.
i början av 1990-talet är tema för dramaserien Rosvopankki,
som släpps på Elisa Viihde Viaplay på söndag. Handlingen är fiktiv, men bygger på verkliga händelser.
I centrum står Sparbankernas centralaktiebank, Scab, och dess vd Christopher Wegelius, som kanske mer än någon annan kom att personifiera bankkrisen.
Hösten 1991 tvingades Finlands Bank ta över Scab för att undvika en kollaps av det finländska bankväsendet.
Regissören och producenten Matti Kinnunen, som också skrivit manuset tillsammans med Mikko Reitala,
säger att ungefär hälften av seriens handling följer det historiska förloppet.
– Händelsekedjan som leder fram till övertagandet av Scab är ganska verklighetstrogen. Men jag har också tagit mig dramatiska friheter. Till exempel följer seriens kronologi inte alltid den officiella historieskrivningen.
Också den ena huvudpersonen, som spelas av Amada Pilke, är fiktiv. I serien är hon en 27-årig nybliven doktor i nationalekonomi som börjar jobba på bankinspektionen. Där vill hon sätta press på bankerna och deras kasinospel. Den vägen lär hon känna Scab-chefen Wegelius.
”Inget historiskt personporträtt”
Wegelius, som spelas av Pekka Strang, var däremot en i högsta grad verklig och synlig profil under de turbulenta åren.
Strang säger att det som skådespelare kan ha sina sidor att gestalta verkliga personer som många minns och har sin egen uppfattning om. En del tittare kan tycka att personen inte återges på ett sätt som de själva upplevt honom eller henne.
– Men det var så här jag ville tolka seriens Wegelius.
Strang säger att han gör sin tolkning helt utifrån manuskriptets karaktär.
– Vi berättar ju en historia utifrån det perspektiv vi har valt, och försöker inte göra ett historiskt personporträtt. Vad Christopher Wegelius gick igenom, vad han kände och upplevde vet bara han själv.
En sak som slagit Strang under jobbet med rollen var att Wegelius bara var i 40-årsåldern under de dramatiska händelserna – yngre än Strang själv är i dag.
– Det var ingen vis gammal man som varit med om allt, utan en person mitt i karriären.
Matti Kinnunen säger att han har försökt teckna en nyanserad bild av Wegelius och då har bankmannens dagböcker varit en värdefull källa.
– De ger en ärlig bild av hur han såg på händelserna. Bankkrisen slog hårt mot honom, säkert med all orsak. Men jag har försökt hitta sidor hos Wegelius som ska vara lätta att identifiera sig med, och har försökt förstå den situation han befann sig i när både Scab och han själv kämpade för sin existens.
Präglade hela samhället
Själv följde Kinnunen bankkrisen från en utmärkt åskådarplats, Helsingfors handelshögskola, där han studerade några år innan han bytte bana.
– Jag jobbade själv aldrig i bankbranschen, men många personer i min närmaste omgivning gjorde det.
Pekka Strang var i 13-14-årsålBankkrisen
Finländska daghemsbarn får oftare höra sagoberättelser än sina svenska och norska grannar. Det visar en ny studie.
Finländska barn på svenskspråkiga daghem får vanligen högläsning av sagoberättelser varje dag, vilket sällan är fallet i grannländerna Sverige och Norge. Det visar en studie gjord av sammanlagt sex forskare från Finland, Norge och Sverige.
Enligt Sofie Tjäru, universitetslärare och doktorand i pedagogik vid Åbo Akademi, och en av forskarna bakom studien, är det svårt att med exakthet säga vad den här skillnaden beror på. Men om hon får spekulera är svaret kulturellt.
– I en tidigare studie har man sett att daghemmen i Finland har fler barnböcker i sina hyllor än i Norge och Sverige. Vilket tyder på ett större intresse för, eller användning av, barnlitteratur i Finland, säger Tjäru.
Studien visade inget samband mellan barnens ålder och hur ofta man valde att läsa högt, men nog att storleken på gruppen kunde ha en betydelse. De norska lärarna läste till exempel mer frekvent för små grupper (1–3) barn än för större grupper (7–9). De svenska och finländska lärarna gjorde inte samma skillnad på gruppstorlekarna.
– Samtalen kring böckerna – att barnen får tala om vad de upplever och vad de tänker – är minst lika viktiga som själva högläsningen. Och de får öva på samtal och stärka ordförrådet när det finns ord i böckerna som de inte vanligtvis använder i vardagen.
Majoriteten, 77 procent, av de 222 lärarna som deltog i studien rapporterade att de högläste böcker minst tre gånger i veckan. Men nästan hälften rapporterade att de aldrig eller sällan ordnade skrivaktiviteter och sällan inkluderade dessa i barnens lek.
– Det var förvånande överlag att det förekom så få planerade skrivaktiviteter, som att öva bokstäver och stavningar. Mer spontana övningar kan också vara bra.
Enligt Tjäru visar forskningen att ju tidigare man förstår skrivande – desto bättre går det med den formella undervisningen i skolan.
– Trots att förskollärarna i vår studie betonar vikten av barns intressen och perspektiv verkar de sakna verktyg för att kombinera dessa med tidig skriftspråksutveckling. Ett sätt är att få in böcker och skrivning som en del av spontana eller planerade lekaktiviteter. Det erbjuder möjligheter att engagera barn i tidigt skriftspråkande.
❞ I en tidigare studie har man sett att daghemmen i Finland har fler barnböcker i sina hyllor än i Norge och Sverige.
Sofie Tjäru