Konsten att förlora en debatt

Kördirigenten Heikki Klemetti visste hur man förlorar en debatt. När förlusten började verka ofrånkomlig tog han i bruk olika finter för att lura sina läsare: offermentalitet, insinuationer, personangrepp och – min absolut favorit – ”pigeon chess”, vilket betyder att man välter schackpjäser, skiter på schackbordet och flyger tillbaka till sin flock för att berätta att man vunnit.

Den sistnämnda strategin använde Klemetti i sin beryktade debatt med Otto Andersson våren 1907.

Efter Anderssons överväldigande bemötande, som i all önskvärd tydlighet visade felaktigheter i Klemettis resonemang, skrev Klemetti ett genmäle där han förklarade att han inte ville eller kunde fortsätta med polemiken eftersom han inte kunde svenska tillräckligt bra. Dessutom kunde Andersson inte finska tillräckligt bra. Dessutom insinuerade Klemetti att Andersson hade missförstått något, utan att precisera vad det var som Andersson missförstått. Således blev debatten kortlivad.

Jag kom att tänka på Klemettis klumpiga sätt att dra sig tillbaka från polemiken som han höll på att förlora när jag stötte på en mycket intressant uppgift i Matts Anderssons nya bok Som en ensam fågel på taket – vingslag från väderskär till världskulturarv (Arap Group, 2022).

Boken bygger på Otto och Sven Anderssons brevsamlingar som bevaras i Åbo Akademi. Genom att kontextualisera ett urval av breven har Matts Andersson lyckats ge fascinerande inblickar i Anderssonarnas liv och omgivning.

I kapitlet En nation, två språk hänvisar Matts Andersson till ett brev som Heikki Klemetti skrev till Otto Andersson – på svenska. Klemettis val av språk var så överraskande och rentav okaraktäristiskt att jag ville absolut få tag på brevet. Vilket jag gjorde, tack vare Matts Andersson som skickade mig brevkopiorna. Språket förblir brevets enda okaraktäristiska drag. Annars är Klemetti nämligen Klemetti även på svenska.

Den korta korrespondensen började på Anderssons initiativ. Han skrev en privat respons (den 23 mars 1932) på Klemettis ”oriktig” uttalande i Suomen Musiikkilehti om att det finns en större kvalitetsskillnad mellan Finlands finska och svenska körer och körtonsättningar.

Andersson avslutar sitt brev: ”Men om jämförelser en gång göras, anser jag saklighet och objektivitet icke är för mycket begärt. Tuus O.A.” Trots att man kan läsa irritation mellan rader, håller sig texten saklig.

Klemettis svar är daterat två dagar senare. Han har inte ens försökt dölja sina förolämpningar. ”Inte för att till ex. dina sånger vore såsom folkliga tidsfördrivskompositioner underhaltiga, men ’blott och bart’ sånger av det slaget är bevis på efterblivenhet”.

Det intressantaste i brevet är dock Klemettis oändliga självupptagenhet. Han skriver: ”Det finns sådana [enskilda underhaltiga finska körer] så länge Helsingfors konservatorium är på det stadium det är. N.B! De bästa landsortskörerna äro så gott som alla mina f.d. sångare och på sätt och vis elever. Min kapacitet? Någon dock!”

Med andra ord: allt gott i det finländska körlivet är Klemettis förtjänst, allt underhaltigt har vi någon annan att skylla. Grunderna till hans påstående får man förgäves leta efter, för brevet baserar sig på ett argumentum ad auctoritatem: ”Tror du icke när jag säger? Om så är, har Du blivit på efterkälken”, skriver Klemetti.

Andersson beslöt att tiga. Hans beslut är lätt att förstå: det lönar sig inte att spela schack med en stadsduva.

❞ Det lönar sig inte att spela schack med en stadsduva.