Kolumnisten lever ett lyxliv
För några år sedan fick jag ett spännande erbjudande. Jag blev tillfrågad om jag hade lust att testa att skriva en kolumn för HBL. Utan att blinka tog jag chansen, även om kolumnskrivandet då för mig var ett helt nytt sätt att uttrycka mig. Åren har gått. Många tankar har dryftats på denna plats.
Nu är det dock dags att ta farväl. Den här texten är min sista kolumn i HBL. Det har varit en lärorik resa och mestadels har det varit härligt att skriva. Ibland har texten löpt bättre och ibland sämre, men det hör ju skrivandet till.
För en forskare har det varit oerhört nyttigt att lära sig att komprimera sina tankegångar, att vaska fram det väsentliga. Först var det svårt att anpassa sig till det givna antalet tecken, men med åren har jag börjat gilla begränsningen. Har man något viktigt att säga måste det kunna sägas utan långa haranger. Det korta formatet är skoningslöst och tvingar en att välja vad man egentligen vill få sagt. Kolumnskrivandet har utvecklat mig som skribent och förbättrat även mina akademiska texter. Numera stryker jag snabbt onödiga utfyllnadsord samt strävar efter korta och koncisa meningar.
Ibland brukar jag skämta att kolumner är jobbigare att skriva än akademiska texter, eftersom någon faktiskt läser de förstnämnda. När det gäller ens akademiska alster kan man inte alltid vara helt säker på det. I början var det nästan ångestfyllt att skicka in kolumnen. Där någonstans dricker de nu sitt morgonkaffe och läser vad jag påstår! Jag kände mig rentav utlämnad. Alltid nu och då fick jag också feedback. I de allra flesta fallen var den positiv.
Ni alla som har kontaktat mig under åren: ett stort tack för det. Ni gav mig mod att utveckla min egen stil. Det har även känts fint att höra att ens text har berört på något sätt eller gett nya insikter. Tveka aldrig att skicka en hälsning till en skribent som har skrivit något som ni gillar. Om texten däremot inte har tilltalat er, försök ändå vara artiga med era kommentarer. Konstruktiv respons, även om den skulle vara kritisk, hjälper en att utvecklas. Utskällning föder bara motstånd.
Mina val av teman har rört sig från rättsvetenskapliga analyser till mer personliga betraktelser om livet. Vissa rutiner har också utvecklats. När deadlinen närmar sig börjar jag fundera på vad jag kunde skriva om. Jag går ut med hunden och låter tanken utvecklas. Själva skrivandet sker alltid snabbt, med ett ryck. Min princip är att jag låter texten vila över natten innan jag skickar i väg den. På det sättet blir texten mer analytisk. Det här gäller särskilt sådana skriverier som är resultat av någon sorts irritation. Då blir den första versionen ofta alltför enkelspårig. En gång skickade jag i misstag den odiplomatiska versionen till redaktionen och märkte felet först när kolumnen var publicerad. Ingen större skada skedde. Den vassa texten var en aning argsint, men vad gör nu det.
Kolumnisten lever ett lyxliv, för man har tid på sig och kan i princip väga sina ord på guldvåg. Man hinner välja synonymer och smaka på olika uttryck. Den lyxen har inte alla journalister. Jag hyser numera stor uppskattning för denna yrkeskår som varje dag under tidspress spottar ut professionella texter om de mest varierande teman.
Jag har inte tillgång till läsarstatistiken, men jag misstänker att min mest lästa kolumn handlade om äktenskapsskillnader. Enligt den respons som jag har fått har den texten tröstat många. Det är också ett bidrag som jag själv fortfarande tycker om. En bra kolumn föds av ärlighet och av förmågan att se det allmängiltiga i det personliga. Det är inte varje dag man lyckas krysta fram sådant.
Men som sagt, nu är den här sagan slut. Skrivandet fortsätter, men i andra fora. Tack för de gångna åren, kära läsare.