Inte blockpolitik, men bunkerpolitik
Det verkar som om vi väljare inför riksdagsvalet får veta lite mer om vilka frågor partierna prioriterar inför följande regering. Vi har alltså tagit några, eventuellt ganska små, steg från tiden då vi inte hade en aning om hur en röst på ett parti påverkade vilken regering vi kommer att få.
Först meddelade SDP:s Sanna Marin, De Grönas Maria Ohisalo och Vänsterförbundets Li Andersson att de inte kan sitta med i en regering där Sannfinländarna ingår. SFP:s Anna-Maja Henriksson uttryckte sig mer luddigt: att det skulle vara osannolikt att SFP skulle kunna hitta sig i samma regering som Sannfinländarna. Vänsterförbundets Li Andersson har även konstaterat att det är osannolikt att VF och Samlingspartiet skulle sitta i samma regering.
Nu har Samlingspartiets Petteri Orpo i en intervju i Iltalehti presenterat sin knäckfråga. Samlingspartiet kan enbart samarbeta med partier som är överens om att under de följande fyra åren anpassa de offentliga finanserna med 6 miljarder euro, och 3 miljarder under nästa regeringsperiod.
Orpo hänvisar till Finansministeriets tjänstemäns verktygslåda och riktlinjer. Han kräver att partier som vill sitta med i samma regering som Samlingspartiet kommer med konkreta förslag på hur en anpassning på 6 miljarder ska kunna förverkligas. Det gäller för alla koalitionsmöjligheter, men Orpo talar särskilt i riktning mot socialdemokraterna och möjligheterna att bygga upp en blåröd regering. Han anser att socialdemokraternas åsikter om anpassning är luftslott och inte innehåller några nedskärningar, utan främst skattehöjningar. Samlingspartiet talar å sin sida om nedskärningar och skattesänkningar.
Det här har betydelse med tanke på att ett regeringssamarbete mellan Samlingspartiet och SDP av många har uppfattats som både en tänkbar och även önskvärd möjlighet.
Även Vänsterförbundet har presenterat sina knäckfrågor. VF sitter enbart med i en regering som respekterar mänskliga rättigheter, som för en klimatpolitik som håller målet att uppvärmningen ska vara högst 1,5 grader.
Grundtryggheten får inte heller hotas och dessutom ska den nya regeringen investera i utbildningen och inte införa terminsavgifter. Regeringen ska inte tumma på Finlands förbud mot import av kärnvapen.
Det är definitivt nytt med knäckfrågor som partier levererar före valet, även om VF har gjort det förr. Det var både taktiskt och strategiskt skickligt av SDP att utesluta Sannfinländarna som regeringspart. Det positionerar SDP, kanske mest på bekostnad av De Gröna och VF och det gör samtidigt Samlingspartiets manöverutrymme lite mindre om partiet i valet lyckas bli störst och alltså får bli regeringssonderare.
Å andra sidan tränger Samlingspartiet med sin knäckfråga SDP, som skarpt har tagit avstånd från nedskärningspolitiken. Frågan är alltså om de två nu håller på att utesluta varandra som samarbetspartner. I så fall skulle Finland definitivt närma sig ett system med blockpolitik. Men riktigt där är vi nog inte. Fortfarande är det tänkbart med en regering som är blocköverskridande när det gäller högervänstergränsen. Dessutom finns andra gränser som även de kan överskridas, och då kan man inte tala om blockpolitik.
Däremot finns det ett visst fog för att tala om att väljarna har polariserats. Om man lite hårdrar har väljarna förankrat sig i två helt olika bunkrar. Dels har vi högerbunkern med Samlingspartiet, Sannfinländarna, Kristdemokraterna, Rörelse Nu, Liberalerna och Valta kuuluu kansalle (Makten tillhör folket). Till vänsterbunkern hör SDP, De Gröna och Vänsterförbundet. Mellan eller utanför bunkrarna befinner sig SFP och Centern.
Beteckningen bunker är befogad såtillvida att väljarna i dem inte rör sig utanför sina bunkrar, men däremot kan de byta parti inom bunkern, särskilt i högerbunkern där skillnaderna mellan partierna på vissa punkter är stora. Till exempel uppstickaren Liberalerna har i opinionsmätningarna fått ett rätt stort stöd med tanke på att det är ett ganska okänt parti för den stora allmänheten.
Enligt en färsk partibarometer, som bara delvis är offentlig, skiljer sig de frågor som prioriteras i de olika bunkrarna klart från varandra. Till höger handlar det om pengar, skatter, vägar och försvar. I vänsterbunkern handlar det om service, mänskliga rättigheter och utbildning.
Dessutom finns en klar könsuppdelning. Den högra bunkern domineras av män, den vänstra av kvinnor. Könsfenomenet har inte uppstått under en natt, men det har förstärkts betänkligt. Man får lust att fråga om kvinnor och män lever i mer eller mindre helt olika världar – och vad det kan få för konsekvenser.
Partibarometern visar också att fler väljare än för fyra år sedan vid den här tidpunkten uppger att de tänker rösta i valet. I februari 2019 sa 67 procent att de kommer att rösta, i år 72 procent.
Det finns alltså ett stort intresse för valet, och det beror säkert dels på att det väger jämnt mellan de tre största partierna men också bland de mindre partierna. Ju mer vi får veta om hur partierna de facto prioriterar samarbetet efter valet – även om valresultatet naturligtvis på många sätt är utslagsgivande – desto mer känner vi som väljare att vi kan påverka.