Skådespelaren Stina Liman brinner för det hotade finlandssvenska teckenspråket
Under coronatiden fördjupade sig Pargasbaserade skådespelaren Stina Liman i balett och nu återberättar hon en balettklassiker med hjälp av finlandssvenskt teckenspråk. På 1800talet var berättande tecken en del av balettens värld.
– Det finlandssvenska teckenspråket har blivit oerhört viktigt för mig. Jag har velat lära mig mer, använda det och sprida medvetenheten om det. Som skådespelare vet jag inget annat sätt än att göra föreställningar, säger skådespelaren Stina Liman.
Hennes senaste satsning Giselle riktar sig till barn och återberättar balettklassikern på fyra språk: finlandssvenskt och finskt teckenspråk samt talad finska och svenska. I mars ges Giselle två gånger i Helsingfors.
Fröet till föreställningen planterades under coronatiden, då Liman inte kunde turnera med sin föreställning Prinsessan som inte kunde tala och i stället fann sig strandsatt på hemorten Pargas.
– Jag miste mitt jobb och levde på coronastipendier. Men lyckligtvis fanns Musikinstitutet Arkipelag, där jag under coronatiden tog examen i klassiska balettens grunder – sådant små ballerinor gör vid tretton års ålder, säger Stina Liman med ett skratt.
Det var under denna process hon fastnade för 1800-talsbaletten Giselle, och i sin examen tolkade hon en variation (solodans) ur den.
– I klassisk balett har man också använt tecken för att föra historien framåt. De är påhittade tecken, men förekommer i alla verk från denna epok.
Hörande och döva på scen
Examensvariationen ledde så småningom till en hel föreställning, som såg dagens ljus för ett halvår sedan men hittills framförts endast i Pargastrakten. Ingen av de medverkande i Giselle har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål, men Stina Liman har strävat efter att engagera döva konstnärer.
– Jag ville inte uppträda utan teckenspråkiga på scen, det skulle kännas lite som kulturell appropriering. Ursprungligen medverkade två döva och så jag som är hörande. Nu har en skådespelare bytts ut, så vi fick skriva om lite, för två hörande och en döv. Döva dansare och skådespelare växer tyvärr inte på träd.
Målet med föreställningen är att lyfta fram det finlandssvenska teckenspråket inom scenkonsten. De medverkande lär ut några tecken till publiken och pekar på skillnaderna mellan finskt och finlandssvenskt teckenspråk. Det finlandssvenska teckenspråket är i dag allvarligt hotat, det talas endast av knappa hundra döva.
– Personligen önskar jag speciellt att vi skulle nå ut till barn med hörselimplantat. Det verkar som om många av deras föräldrar inte nödvändigtvis får veta att de kan ha rätt till undervisning i teckenspråk.
Giselle riktar sig till barn i skolåldern och uppåt, både hörande och döva.
– Som i alla klassiker dör Giselle, av brustet hjärta. Sedan blir hon en osalig, hämndlysten ande, som tillsammans med de andra andarna, som kallas wilier, återvänder och dansar livet av män som ljuger. Men vi berättar historien med humor och distans.