Brottsplatsen i blickpunkten
De populära kriminalserierna i tysk och österrikisk TV har gett anledning till sociologisk analys.
Jag vet inte om det stämmer att brottslingen brukar återvända till brottsplatsen, men själv gör jag det alltid. Närmare bestämt minst en gång i veckan, då jag i gott sällskap av tiotusentals andra entusiaster sätter mig framför TV:n för att avnjuta kvällens avsnitt av kriminalserien Tatort (Brottsplats).
Denna kriminalserie utspelar sig på olika orter i Tyskland och Österrike och har med åren fått kultstatus. Några avsnitt har också visats i Yle och en inspelning gjordes i Finland för ett tiotal år sedan.
Det finns många Tatorter: Berlin, München, Hamburg, Köln, Münster, Dresden, Wien osv. Varje ort har sitt eget polisteam som löser mordgåtor på löpande band. Skådespelarna byts sällan ut, några av dem har varit med i 10–20 år och blivit superkändisar.
Förutom Tatort finns det ett dussintal andra kriminalserier som produceras i Tyskland, Österrike, Schweiz, med olika sätt att närma sig det odödliga temat ond bråd död.
Där finns de som erbjuder en intellektuell utmaning, de som koncentrerar sig på relationerna mellan huvudpersonerna, och sådana som närmast kunde kallas brottsplats för lata. Hit hör till exempel serien Rosenheimcops, där man varje vecka utreder mordfall i den bajerska småstaden Rosenheim, som vid det här laget borde ha status som Tysklands mordhuvudstad. Här är morden närmast en bisak, en ursäkt för att fortsätta den eviga tråden av intriger på poliskontoret.
Tittaren vet att det alltid är den misstänkta nummer 2 som i slutet avslöjas som den skyldiga. Så är den detaljen avklarad och man kan koncentrera sig på mera intressanta saker, som den spirande romansen mellan den nya poliskommissarien och kontorets administrativa chef.
❞ Det är med en rysning av skräckblandad förväntan vi följer med de två poliserna på deras väg till den avlägsna byn i någon alpdal. Det är höst eller vinter, snö, mörker, dystra och tillknäppta byinvånare med förfärliga passioner under ytan.
Den variant jag själv tycker bäst om är den satiriska som skämtar med hela genren. I den kategorin har vi Tatort Münster, där teamet består av en gruffig poliskommissarie och rättsmedicinaren, en narcissistisk professor som aldrig riktigt lär sig hur mänskliga relationer fungerar.
En annan av mina favoriter är Wilsberg (också i Münster), där en antikvarisk bokhandlare och privatdetektiv har huvudrollen. En praktfull parodi på hela kriminalserieindustrin!
En del serier äger rum på exotiska platser som Italien, Irland, England, Kroatien, ja till och med på Gotland. Där möter vi kommissarie Anders, utlånad till polisen i Visby, vars arbete underlättas av att alla på Gotland talar flytande tyska.
Skådespelarna i serierna är utmärkta och handlingen spännande, även om den ibland kan bli lite väl invecklad.
Men minst lika intressant är miljön den utspelar sig i. En österrikisk sociolog har nyligen analyserat den här aspekten. Hon konstaterar att målgruppen – alltså vi i TV-soffan – hör till den urbana medelklassen eller vill identifiera sig med den.
Mördare, offer och poliskommissarier rör sig i samma sociala kretsar och bor i villaförorter eller i trendiga kvarter i innerstaden. De kör en fin bil, gärna en SUV, när de tar sig till och från brottsplatsen eller skuggar en misstänkt (jag har förresten aldrig begripit varför den som blir förföljd inte märker det, det finns ju backspeglar).
Medelklassperspektivet blir ännu tydligare när vi beger oss ut på landsbygden.
En i Österrike populär krimvariant är den så kallade Landkrimin, där ett polisteam från staden skickas till en gudsförgäten by i bergen eller de djupa skogarna för att lösa ett fall som den lokala polisen inte kan (eller vill) ta itu med.
Det är med en rysning av skräckblandad förväntan vi följer med de två poliserna på deras väg till den avlägsna byn i någon alpdal. Det är höst eller vinter, snö, mörker, dystra och tillknäppta byinvånare med förfärliga passioner under ytan. Vi ser dem utifrån, som antropologiska objekt. Yxmördaren som smyger omkring i skogen under månljusa nätter är snäppet mera spännande än försäkringsdirektören som förgiftar sin fru i en av Wiens nobelförorter.
Vår sociolog har ännu mycket att säga om rollerna i en klassisk Krimi. Där är den nervösa polischefen som är rädd för vad pressen och politikerna ska säga, de duktiga kommissarierna som ibland distraheras av episoder av erotisk spänning inom teamet, och rättsmedicinaren som skär i ett lik medan han diskuterar vad vi ska äta till middag i kväll.
Här måste jag tyvärr sluta för denna gång. Det är fredag och jag ska sätta mig i min medelklassoffa för att se ett av mina favoritprogram, Der Staatsanwalt (Allmänna åklagaren).