Ingen väljer att bli alkoholist
Den senaste tiden har offentliga personers alkoholbruk diskuterats aktivt. Jag är nykter alkoholist och jobbar med att hjälpa personer med missbruksproblem. Det känns aktuellt för mig att ta upp några missuppfattningar som jag stöter på i vardagen i mitt jobb.
Alltför ofta får jag frågan om alkoholism verkligen är en sjukdom. Man kunde tänka sig att den diskussionen skulle vara avklarad i och med att alkoholism har en internationell diagnos, F10.2, men så är inte fallet. Personer som söker vård och hjälp upplever som regel en stark skam. Tyvärr bidrar detta till att tröskeln att söka vård är hög vilket i sin tur leder till att hjälp söks först när situationen blivit ohållbar antingen på jobbet eller i hemmet.
En vanlig uppfattning om alkoholister är att det är frågan om nersupna personer som i smutsiga kläder söker tomflaskor utanför ett köpcentrum i hopp om att få ihop till en öl. Sanningen är att det är frågan om alldeles normala personer som väldigt få personer utanför den innersta familjekretsen ens skulle misstänka ha alkoholproblem. I arbetslivet är alkoholister överlag, paradoxalt nog, väldigt duktiga. Skammen och rädslan över att bli upptäckt leder ofta till att alkoholister överpresterar på jobbet. Det är inte ovanligt att alkoholister har höga arbetspositioner inom alla sektorer.
Det tar väldigt länge för ett alkoholberoende att uppstå. Problemen är redan rätt allvarliga när alkoholbruket börjar inverka negativt på hemmalivet. Det tar i regel upp emot tio år innan ett problem som är uppenbart i hemmet börjar inverka negativt på arbetsprestationen. Sålunda kan man utgå ifrån att när arbetet börjar lida har missbruket redan pågått i flere årtionden även om den individuella variationen kan vara väldigt stor.
Ingen väljer att bli alkoholist. Konstigt nog upplever jag att det här behöver påpekas även om man kunde tänka sig att det vore uppenbart. Ett beroende tar väldigt länge att utvecklas och förändringarna över många år är så små att de är väldigt svåra att märka. Det är näst intill omöjligt att veta när en storkonsument tappar kontrollen och sjukdomen övergår till ett regelrätt beroende.
Förr var det vanligt och socialt accepterat med långa affärsluncher och ingen höjde på ögonbrynen om direktören tog sig en konjak till kaffet. Attityder förändras och på samma sätt som pandemin lärde oss att vi ska hålla oss hemma från jobbet om vi hostar har toleransen för att uppträda alkoholpåverkad på jobbet eller i offentligheten minskat. Det här är naturligtvis en bra utveckling. Vi bör dock vara försiktiga med att skuldsätta personer som lider av alkoholism. Det handlar trots allt om mammor och pappor, grannar och kolleger som inte själva valt att insjukna, utan förtjänar hjälp, stöd och förstående.