Iskall hemkomst i fientlig värld
Cristian Mungius R.M.N. är en genomlysning av människor som blivit brutaliserade av fattigdom och orättvisa villkor på en globaliserad arbetsmarknad. Misstänksamheten har blivit så djup att den sliter sönder Europa och ingen vet hur det ska sluta. R.M.N. – Kall vinter
Betyg: 4/5. Biopremiär: 10.3.
Manus och regi: Cristian Mungiu. I rollerna: Marin Grigore, Judith State, Macrina Barleadeanu. 127 min. F12.
En liten femårig pojke (Mark Blenyesi) går med troskyldig blick alldeles ensam till skolan. Vägen går genom en stor skog i rumänska Transsylvanien. Det är mulet, de rödbruna löven krullar sig och rasslar under hans fötter på stigen. Stämningen är ominös, svullen av onda förebud. Pojken ser något fasansfullt, stelnar, vänder sig om – och springer dödsförskräckt tillbaka hem. Han slutar helt att tala.
Pojkens pappa Matthias (Marin Grigore) jobbar i ett slakteri i Tyskland, men förlorar besinningen när han blir kallad ”lat zigenare”. Den storvuxne, skarpskurne mannen attackerar sin belackare och liftar sedan hem till byn. Den multietniska byn med rumänsk, ungersk, tyskättad och romsk befolkning – filmens textning är färgkodad enligt deras olika språk – ser vid första anblicken närmast idyllisk ut, fattig men vacker och välbevarad. Här frodas uråldriga traditioner där tusentals år gamla folkspillror uppträder i sina folkdräkter, bland annat skrudade som björnar från topp till tå. Byborna förklarar för en fransman att det 2000 år gamla Rumänien har ”hållit fienderna (mongolerna, hunnerna och så vidare) från er i Västeuropa”.
Besk brygd
Men från byn har alla arbetsföra flyttat bort, för jobb runtom i EU. Kvar finns bara åldringar, barn och några få arbetsskygga män och det är skriande svårt att hitta arbetskraft. Två kvinnor, den ena Matthias tidigare älskarinna Csilla (Judith State), har startat ett lokalt bageri som växer så det knakar. De beslutar sig för att anställa srilankeser eftersom ingen har svarat på den lokala annonsen på kyrkdörren. Csilla är utbildad, vacker, språkkunnig, medmänsklig. Tyvärr filmas hon lite väl ofta naken och då hon spelar cello himmelskt vackert (hon tränar in melodin till In the mood for love).
Men när de tre (!) gästarbetarna anländer till byn tar det hus i helvete. Lokalborna blir allt mer upprörda över att någon tar jobben, även om ingen vill ha dem, och bojkottar brödet som srilankeserna har rört vid med sina händer. Våldet eskalerar från glåpord till mordhot och brandbomber.
Byn blir till en petriskål för odling av främlingsfientlighet, populism och intolerans. I en enda lång virtuos tagning skildras ett byamöte där de till synes sympatiska byborna ventilerar konspirationsteorier, falska rykten och groteska fördomar, delvis inhämtade på nätet. Trumps tankegångar har trängt in i minsta by.
Vad betyder slutet?
Cristian Mungiu är den naturalistiska filmregissören som för femton år sedan startade den så kallade rumänska nya vågen med Guldpalmsvinnaren 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) – fortfarande en av 2000-talets bästa filmer ifall någon frågar mig. Den minutiöst iakttagna, empatiska abortskildringen fungerar lika perfekt som psykologiskt drama som skildring av den förstenade, korrupta kommunismen under Nicolae Ceaușescu, vars regim upphörde då han avrättades juldagen 1989. Förmågan att sömlöst skildra en individs och ett helt samhälles öden parallellt hör till Mungius styrkor som filmskapare, liksom han humoristiska ömhet och iakttagelseförmåga.
Filmens titel R.M.N. kommer från det rumänska ordet för MRI (magnetresonanstomografi). Den utgör en genomlysning av människor som blivit brutaliserade av fattigdom och orättvisa villkor på en globaliserad arbetsmarknad – offren beter sig som bödlar mot dem som står ännu längre ner. Mungius tidigare humanism eller godmodiga nostalgi är här naken pessimism. Filmens slut bryter med dess realistiska form – den ömsesidiga misstänksamheten har blivit så djup att den sliter sönder Europa. Och ingen vet hur detta ska sluta.