Iransk 60-talsklassiker väcker frihetens hopp
Simin Daneshvars 60-talsklassiker, den första persiska romanen av en kvinnlig författare någonsin, finns nu i svensk översättning. Robin Valtiala läser en roman som trots att den handlar om 40-talet säger ännu mer om det kollektiva hoppet i århundradet den kom till. ROMAN Simin Daneshvar
Sorgehögtid Översättning från persiska: Johanna Jellback & Said Moghadam
Mafan och Ordfront förlag 2022
Romanen Sorgehögtid (Savushun) av Simin Daneshvar (1921–2012) är den första romanen skriven på persiska av en kvinnlig författare. Sedan publiceringen 1969 har den ständigt utkommit i nya upplagor. Den föreligger nu på svenska i en tyvärr lite styv översättning av Johanna Jellback och Said Moghadam.
Platsen är Shiraz, hem för Irans genom tiderna mest berömda diktare Hafez, tiden är Andra världskriget. Landet är ockuperat av britterna, samtidigt som ryssarna försöker ta över norrifrån. I bergen slåss nomadfolk, eller sådana som nyligen var det, och byter turvis sida. Många beundrar tyskarna, antagligen för att de inte är närvarande.
I centrum står en familj som både har det bra och gärna vill göra det bra för andra. Den person vi följer inifrån är modern, Zari. Hon är en stillsam, snäll men bestämd kvinna som med skräckblandad beundran följer med sin man Yusofs verksamhet. Han trotsar på Robin Hoodaktigt vis de styrande, i syfte att öppna sädesmagasinen för folket ute i byarna.
Det är för honom sorgehögtiden kommer att hållas, vilket man även om man inte läst om det i förordet antagligen skulle ha gissat. Ritualen Savushun pågår i flera dagar och är i praktiken ett mångbottnat skådespel.
Sympatiska figurer
I familjen finns också de oemotståndliga små tvillingflickorna Mina och Marjan, samt deras storebror Khosrow vars passion är hans unghäst Sahar, som jag i början tror är en hund. Den rullar sig på marken och jagar hjortkalvar. Faster Fatemeh är trots sitt opiumberoende en trygg vän och rådgivare för alla.
En annan sympatisk figur är den irländske krigskorrespondenten MacMahon. Han drömmer om att bygga ett flygplan fullt med leksaker och skicka det till barnen i Iran. Han skriver också dikter och sagor, bland annat en där man stoppar stjärnorna i en säck och låser den med en nyckel. Efter att ha hört den berättas tar tvillingflickorna varje kväll Zaris nycklar och kramar dem medan de somnar.
Zaris omtänksamhet sträcker sig så långt att om hon tycker någon i närmiljön ser ut att ha ett för långtråkigt arbete, skickar hon barnen dit för att titta på och prata med hen. Yusof älskar henne lika mycket som hon älskar honom, men han anser att hon är lite feg. Sådan kan hans fru inte vara. Detta gör henne ledsen.
Inbillade fruktträdgårdar
Den halvvuxne Khosrow är intressant som mötesplats för de motstridiga krafterna. I början, då guvernörens dotter kräver att få hästen Sahar, vilket Yusofs politikerbror Khan Kaka strax ordnar, visar Khosrow sin stora känslighet och närhet till barndomens drömska värld. I bokens mest komiska scen räddar han flickan, som inte alls tycker om att vara på den stora hästen, ner från dess rygg. Efter det känner han att han behöver vara en man:
”Hur fort hade inte pojkar blivit män om det inte vore för alla dessa kvinnor?” säger han till sin mamma.
Den skimrande lagom tråkiga vardagen, där en utflykt kan gå ut på att gå och titta på en hög med apelsinblommor, bleknar stegvis bort. Skräcken framträder i stället allt mer. Ett av många orosmoment är den förnäma pratkvarnen fru Ezzat vars planer man alltid måste försöka gissa sig till.
Genom att Zari på grund av ett välgörenhetslöfte en dag i veckan besöker fångar och mentalpatienter, får läsaren se mer dolda sidor av det samtida samhället.
Avsnitten som handlar om en intagen kvinna, som längtar hem till sin brors fruktträdgård som hon inbillar sig att är enorm, hör till de intressantaste i boken.
Rätten att göra uppror
En av hemligheterna med bokens charm är kanske att den, samtidigt som den berättar om 1940-talets krig och kaos, halvt i hemlighet handlar om det 1960-tal då den kom till.
Mina och Marjan är som komna direkt ur tidens barnlitteratur. De är med överallt vare sig de får eller inte, gör hyss och kommer med fiffiga svar på vad de vuxna säger, utan att någonsin bli åthutade för att inte tala om daskade. När de en gång är riktigt besvärliga, funderar Zari på varför och kommer fram till att de är rädda.
Den kommunistiske Magister Fotuhis åsikt att ett rättvist samhälle automatiskt eliminerar all slags mentalsjukdom är tidstypisk. På klassiskt 60-talsvis slutar boken också i känslan hos Zari av att hon aldrig mera kommer att vara rädd, och i den kollektiva insikten att det är rätt att göra uppror.
”Den mänskliga kroppen är ömtålig, men ingen kraft i hela världen kan mäta sig mot en persons själsliga krafter så länge hon eller han har viljan och är medveten.”
En bok kan ju sluta på sämre sätt än i en känsla av att friheten är möjlig. Vad man ett tiotal år senare i Iran åstadkom utgående från den känslan är en sak för sig.
Den kvinnliga frihetsinstinkt vars vågor världen nu har kunnat skåda sedan september förra året, efter att 22-åriga Mahsa Jina Amini dödades av säkerhetsstyrkor för att en flik av hennes hår var synlig, kan säkert vara motorn i skapandet av ett mer demokratiskt samhälle.
❞ Den kommunistiske Magister Fotuhis åsikt att ett rättvist samhälle automatiskt eliminerar all slags mentalsjukdom är tidstypisk. På klassiskt 60-talsvis slutar boken också i känslan hos Zari av att hon aldrig mera kommer att vara rädd, och i den kollektiva insikten att det är rätt att göra uppror.