Roboter och natureller möts då algoritmpionjär uppmärksammas i Åbo
I ungdomspjäsen [Lovelace] har människan blivit ett stycke kött, ett av de djur hon tidigare avgränsat sig från. I Tove Appelgrens pjäs utgör roboten snarare ett hot mot sig själv än mot människan. Recensenten funderar kring människans syn på sin medmänniska.
TEATER Lovelace
Text och regi: Tove Appelgren; scenografi: Jon Fredriksson; ljudoch ljusdesign: Juho Golnick; kostymdesign: Ellinor Hellström, Camilla Reuter; maskdesign: Sarianna Sormunen.
På scenen: Jukka Aaltonen, Kajsa Ek, Frida Lassus och Ingemar Raukola.
Åbo Svenska Teater, Studioscenen, premiär 8.3.
Matematikern och författaren Ada Lovelace (1815–1852) brukar anses vara historiens första dataprogrammerare i och med att hon skrev den första algoritmen att köras på en maskin. Lovelaces pionjärarbete uppmärksammades dock först efter hennes död. Vad kan då passa bättre än att en pjäs som bär hennes namn får sin premiär på självaste kvinnodagen?
Pjäsen [Lovelace], skriven och regisserad av Åbo Svenska Teaters dramaturg Tove Appelgren, är inspirerad av projektet TIU, teater i undervisningen, och således huvudsakligen riktad till högstadieelever. Målsättningen är att pjäsen ska väcka olika frågor hos eleverna efteråt snarare än att förmedla något budskap.
Produktionen har satsat på ett både kreativt och informativt programblad, vilket är tur. Annars fanns det nog risk för att de främsta frågorna efteråt skulle gälla själva intrigen, som inte är så lätt att få korn på som vanlig dödlig (eller ”naturell” bör vi kanske säga i det här sammanhanget).
Kort sammanfattat befinner sig publiken i framtiden på 2400-talet och har kommit för att bekanta sig med TÅST, Teatermuseet Åbo Svenska Teater, som fastnat i en tidskapsel från år 2038. På museet finns två robotar, publikarbetarroboten Frida (Frida Lassus) och [Lovelace] (Kajsa Ek), samt något så ovanligt som riktiga skådespelare: Ville (Ingemar Raukola) och hans pappa Zeller (Jukka Aaltonen), som sitter i rullstol iklädd kanindräkt. Ville behöver någon som kan hämta bot åt hans sjuka pappa från framtiden. Han vänder sig till [Lovelace], men det visar sig vara svårare än man kunde tro att gå ut och in i tidskapseln.
Wienerschnitzel eller filé?
Artificiell intelligens har sällan varit så på tapeten som nu i och med lanseringen av Chat GPT i november. Den vanligaste farhågan som den väckt är väl huruvida människorna småningom kommer att ersättas av robotar. Visionen som presenteras i [Lovelace] är dock betydligt mer nyanserad än så.
Lika mycket som roboten utgör ett hot mot människan är den ett hot mot sig själv, kanske i själva verket mer. Att ta över människans roll innebär också att ta över kriget mot och konkurrensen med sin nästa. Människan går trots allt ganska säker, på sin höjd förlöjligas hon på grund av sin naturlighet och köttslighet: ”Wienerschnitzel”, ”Filé” och ”Köttbulle” är några av de öknamn som Ville får ta emot av [Lovelace].
En av pjäsens största förtjänster är den lekfullhet med vilken den vänder på steken även bildligt talat. Plötsligt har ett nytt språk uppstått där människan inte längre är medelpunkten och utgångspunkten. Eller snarast har ”människan” som begrepp utvidgats till att omfatta både ”naturella” och artificiella varelser. I och med att naturellen av roboten reducerats till ett stycke kött har människan blivit ett av de djur som hon tidigare klart avgränsat sig från. Det är för övrigt inte heller längre politiskt korrekt att använda ordet robot får åskådaren dessutom veta. Därtill får vi en ny epokindelning prackade på oss: förartificiell respektive artificiell tid.
Jaha-det-var-det
Den fråga som pjäsen ändå främst väcker hos mig gäller människans syn på sin medmänniska. Representerar inte roboten Zeller snarast den åldrande människans gradvisa förlust av sin integritet och förvandling till en maskin eller ett paket i omgivningens ögon? Någon som hålls vid liv på ett närmast mekaniskt sätt, men som kan trotsa denna avindividualisering när man minst anar det, såsom i [Lovelace] med en sång. Till pjäsens absoluta höjdpunkter hör Zellers dans till ”Daddy Cool”. Det sista människan glömmer är sångerna, sägs det ju.
Pjäsen slutar nästan obemärkt, vilket ger litet av en jaha-det-vardet-känsla. Men samtidigt kan slutet ses som symtomatiskt för den on/off-värld som den gestaltar. Det går mycket väl att föreställa sig att samma sak kommer att upprepas snart igen.