Utan fondernas stöd tvingas staten betala
I debatten inför riksdagsvalet har tanken om beskattning av allmännyttiga fonder och stiftelser igen lyfts fram. I många fall handlar fondernas stöd om finansiering som samhället annars skulle tvingas ta ansvar för, konstaterar Stefan Björkman från Föreningen Konstsamfundet, och Birgitta Forsström från Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne.
Varje år ansöker tusentals finlandssvenska organisationer och privatpersoner om stöd och bidrag från fonderna och stiftelserna. Otaliga stipendieansökningar lämnas in, med beskrivningar av både små och större projekt och planer.
Stödbesluten kommer ett antal månader senare, och parallellt med besluten startar en återkommande diskussion. Vem beslutar om stöden? Hur garanteras sakkunskapen bland dem som bedömer ansökningarna? Varför blev vårt projekt utan finansiering? Hur är det möjligt att alla andra tycks få det de vill ha, medan jag blir utan? Och – sist men absolut inte minst viktigt – vilket ansvar har fonderna för finlandssvenskhetens överlevnad? Är det inte fondernas plikt att hålla liv i alla de projekt och processer som startas upp i Svenskfinland?
Frågorna är relevanta. De privatägda fondernas och stiftelsernas betydelse för det svenska i Finland kan knappast överskattas. Men det är inte enbart språkdimensionen som behöver lyftas fram. Årligen fördelas tiotals miljoner euro mellan olika ändamål. Stödmottagarna är institutioner, organisationer och enskilda personer. Det är lätt att göra upp en lista över forskningsprojekt, filmer, vernissage, utbildningsprogram och annat för finländarna oerhört relevant som aldrig skulle ha genomförts utan fondstöd.
För oss, som hör till de större aktörerna på det finlandssvenska fondfältet, är de här frågeställningarna oerhört centrala. Våra verksamhetsprinciper i dag ser annorlunda ut än de gjorde för 20 år sedan.
I en granskning som Svenska Yle gjorde 2022 beskrevs stiftelsevärlden som omgiven av mystik. Den bedömningen av stiftelse- och fondvärlden är, om uttrycket tillåts, sensationssökande. De finlandssvenska stora fonderna har konsekvent och målmedvetet ökat transparensen och öppenheten gällande sina syften, stipendier och stöd. Alla beslut som fattas tål, och ska tåla, dagsljus.
Det handlar om privata pengar – betydande förmögenheter – som förvaltas professionellt och delas ut till de ändamål som stadgarna stipulerar. Som en generell regel kan man säga att det finns en styrelse
som fattar beslut om enskilda stödbeslut, och en lång rad sakkunniga som bereder besluten för styrelserna.
En del av de projekt som har fått stöd, misslyckas. Vissa mottagare använder inte sina bidrag för det ändamål de var avsedda för. Förutsättningarna för en del projekt kan ändras på ett avgörande sätt, och fina planer kanske måste begravas. Ibland måste redan erhållna stöd återbetalas.
Det händer att fonderna och stiftelserna, finansiärerna, ber om en utvärdering av ett stödprojekt, för att bättre kunna bedöma om syftet har uppnåtts – eller om det ens teoretiskt, på sikt, kan uppnås. Motsvarande externa utvärderingar görs löpande i näringslivet, för att utveckla verksamhet och processer.
Utvärderingarnas funktion i stöd- och stipendievärlden är den samma: att uppnå en kvalitetsförbättring. De är ett konkret sätt för fonderna att förvalta sina förmögenheter ansvarsfullt.
Ansvarsfrågan behöver också i övrigt granskas lite närmare. Ett hur stort ansvar har de privata fonderna för hela svenskhetens överlevnad i Finland? Är det fondernas plikt att ge stöd till all verksamhet och alla branscher, bara för att de är på svenska?
Mycket förenklat är svaret på pliktfrågan ”ja, delvis”. De flesta finlandssvenska fonderna har stödet till det svenska i Finland som ett kriterium för stöd. Men ensamt räcker det naturligtvis inte.
Alla de privata fonderna och stiftelserna har stadgar, regelverk och ändamål som styr stödbesluten.
Fondernas verksamhet är allmännyttig. Om man fattar stödbeslut som inte är i linje med fondernas syften, riskeras positionen som allmännyttig, vilket får konsekvenser i beskattningen. Många projekt blir därför utan stöd helt enkelt för de inte är i linje med fondernas och stiftelsernas syften.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att olika fonder har olika målsättningar. Man kan få stöd från en, trots att den andra säger nej. Om projektet är kvalitativt dåligt får det inte stöd, trots att det är på svenska.
Av vilken orsak återkommer diskussionen om orättvisa beslut och felaktiga prioriteringar?
Delvis hänger den sannolikt ihop med myten om att fondpengarna egentligen är allas gemensamma egendom, som alla finlandssvenskar har rätt att få en del av. Det kan finnas andra svar på frågan: missunnsamhet, okunskap, oförmåga att se de egna projektens svagheter.
Men fonderna måste också se sig själva i spegeln. Kan beslutsprocesserna bli ännu transparentare, kan stödkriterierna formuleras tydligare? De sökande måste få ännu bättre möjligheter till återkoppling och feedback. Både utbetalningar och redovisningar måste skötas professionellt.
Fonderna har professionaliserat sin verksamhet. För vissa sökande har det inneburit att det har blivit besvärligare att ansöka om stöd, och att få det. En del har fått lov att justera sina planer ordentligt, andra har fått förklara sig och ändra på sina rutiner.
Några har blivit utan stöd, trots att de ”alltid” har fått det tidigare. Och: de som får stöd och stipendier i dag, får det eftersom experter och sakkunniga från den egna branschen har bedömt ansökningen som relevant och trovärdig. De sakkunnigas andel i bedömningen är en kvalitetskontroll som gynnar både finansiärerna som förvaltar pengarna som delas ut och dem som får möjlighet att förverkliga sina projekt och planer. En winwin, med andra ord.
Ytterligare en vinnare är staten, som indirekt gynnas av fondernas stödmiljoner till allmännyttig verksamhet. Utan fondstödet skulle finansieringsansvaret helt naturligt i sin helhet ligga på staten.
Slutligen – ansvarsfullt förvaltade fondpengar smälter inte bort som smör i solen. Fondernas sikte är inte ställt enbart på det som sker i dag, utan också på framtiden. Vi vill att också kommande generationer ska få förverkliga sina planer med stöd av de finlandssvenska fonderna, och att det svenska i Finland ska fortsätta att vara livskraftigt och nytänkande. Också därför är det viktigt att förvaltningen av det finlandssvenska kapitalet sköts ansvarsfullt, professionellt långsiktigt. Den målsättningen strävar vi dagligen efter att leva upp till.
HBL DEBATT Stefan Björkman Stefan Björkman är vd för Föreningen Konstsamfundet. Birgitta Forsström Birgitta Forsström är vd för Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne.
❞ Fonderna har professionaliserat sin verksamhet. För vissa sökande har det inneburit att det har blivit besvärligare att ansöka om stöd, och att få det. En del har fått lov att justera sina planer ordentligt, andra har fått förklara sig och ändra på sina rutiner. Några har blivit utan stöd, trots att de ”alltid” har fått det tidigare.