Från isländska lavaströmmar till japanska spelhallar
Samtidsmusikbiennalen Musica Novas konstnärliga ledare Tuuli Lindeberg satte sig själv i blöt på fredagens konsert med ett lika spektakulärt som noggrant tyglat sceniskt utspel. SAMTIDSMUSIK Musica Nova
Radions symfoniorkester. Dirigent: Anna-Maria Helsing. Solist: Tuuli Lindeberg, sopran. Coll, Iannotta, Yamane, Jónsdóttir, Haapamäki. Musikhuset 10.3.
Vad har defunensemble, Finländska kammaroperan, Changensemble, Helsingfors kammarkör, konsertserien Klang, EMO Ensemble, Uusinta, Zagros och Avanti gemensamt? Jo, alla bidrar de, jämte bland annat huvudstadsregionens orkestrar och Nationaloperan, till samtidsmusikbiennalen Musica Novas närmast osannolika ymnighetshorn.
Småskaligt intimt och brett upplagt, vokalt och instrumentalt, rationellt beräknat och spontant improviserat, narrativt ställningstagande och absolut abstrakt; allt platsar under Musica Novas breda estetiska parasoll.
I fredags var det Radions symfoniorkesters tur i rampljuset och under samtidsmusikexperten Anna-Maria Helsings ledning presterade man ett musicerande som oavsett den för handen liggande stilen kändes nästintill optimalt kalibrerat visavi samtliga tänkbara, och en del otänkbara, musikaliska parametrar.
Att spanske Francisco Coll (f. 1985) skrev sitt opus 1, Aqua cinerea, vid blott 19 års ålder känns hart när osannolikt med tanke på den säkert sammanhållna dramaturgin och briljanta orkesterbehandlingen. Att Thomas Adès tog honom under sina vingar som sin enda kompositionselev är med andra ord inte förvånande och den här, helt förståeligt, temporärt påtagliga anonymiteten i det stilistiska uttrycket är som bortblåst i de senare verken.
Aparta klangeffekter
Den som lyssnade på festivaltonsättaren Clara Iannottas (f. 1983) where the dark earth bends vid Helsingfors stadsorkesters Musica Novakonsert kände igen en hel del i kvällens stycke, dead wasps in the jam-jar för stråkorkester (2016). Liksom många av Iannottas kompositioner inspirerad av den irländska poeten och bildkonstnären Dorothy Molloys text.
Även här hade musikerna med sig en hel uppsättning fantasifulla tillhyggen från verkstaden och även här kunde man bara beundra Iannottas förmåga att på ett meningsfullt sätt integrera de aparta klangeffekterna inom ramen för den mäkta suggestivt laddade helheten.
En genom samtliga konsertens nummer gående röd tråd var ett inte sällan konkret förnimbart visuellt element. Så även i Purídur Jónsdóttirs (f. 1967) Flow and Fusion (2002), där den starkt dominerande naturkänsla – i det här fallet lava och magma – som präglar så många isländska tonsättares verk gjorde sig gällande på ett lika fascinerande som fruktbart sätt.
Akiko Yamanes (f. 1982) Arcade (2020) hämtar åter sin inspiration från en urbant pulserande livsstil samt japanska spelhallar. Det klingande resultatet – liksom flera av kvällens stycken kryddat med en sofistikerad elektronisk dimension – var ett nog så dråpligt postmodernt hopkok av en chaconneliknande statisk stråkmatta samt allehanda upptåg i blåsarna och slagverket. Charles Ives ande vilade stundvis över skeendena och även om Yamanes sög väl länge (20 minuter) på karamellen var eftersmaken klart fräsch.
Spektakulärt sceniskt utspel
Om någon händelsevis hade försjunkit i en lätt slummer under Jónsdóttirs skönt trögt framskridande naturvisioner väcktes den brutalt därur av konstnärliga Musica Nova-ledaren Tuuli Lindebergs inledande primalskrik i Sampo Haapamäkis (f. 1979) furstligt festliga sångcykel Homo Sapiens.
Den första sången Synny! uruppfördes 2020 och jag noterade då att ”Lindebergs sång fick blodet att ömsom koka, ömsom isas i ådrorna”. Samt att ”den hisnande akrobatiska vokalstämman, skriven till
Harri Nordells mångbottnade dikt, var ett fyrverkeri i den högre skolan och även om tanken osökt gick till såväl Peter Maxwell Davies Eight Songs for a Mad King som
György Ligetis Le Grand Macabre kändes Haapamäkis tilltal ändå unikt i sitt slag”.
De två följande, i fjol skrivna sångerna, Kohdusta till Haapamäkis egen text samt Rakkautemme till
Ville Hytönens poem, är snäppet mindre uppseendeväckande men för den skull inte nödvändigtvis mindre spännande. Haapamäkis skoningslöst utmanande, fräckt påflugna orkesterbehandling är lika originell som funktionell och Lindeberg, iskrudad blå folkdräkt med matchande ögonskugga, satte sig själv i blöt med ett lika spektakulärt som noggrant tyglat sceniskt utspel.
Anu Komsi och Barbara Hannigan är de enda övriga röstvirtuoser jag kan tänka mig bemästra Haapamäkis sanslöst krävande soloparti, men Lindeberg gav dem bägge en match som heter duga. RSOmusikerna lär ha haft en svettig repetitionsvecka – där Haapamäki lär ha propsat på en betydande andel – men musicerandet gav ändå det avslappnat inkännande intryck som så gott som alltid kännetecknar den här ensemblens spel i den här typens repertoar.