Kvarsittning
Barn brukar tycka att det är spännande och lite ruskigt att jag jobbat i ett fängelse. Fängelse är en strafform som nästan alla barn känner till, och de flesta vet också att barn inte kan hamna i fängelse. Många barn känner till strafformer som barn faktiskt kan bli föremål för.
De kan berätta om straff de får i hemmet eller skolan, det kan vara bland annat spelförbud, hemarrest och kvarsittning. Från barnböcker känner de flesta barn till även strafformer som jag innerligt hoppas ingen behöver uppleva längre, som skamvrå, smisk eller att lägga sig utan kvällsmat.
Ett straff som fascinerar mig som kriminolog är kvarsittningen. Kvarsittning har varit föremål för forskning under 2000-talet. Precis som när det gäller straff för vuxna visar det sig att straffet har en viss avskräckande funktion för en del elever och ingen sådan verkan alls eller främst en negativ verkan på en del elever.
Skillnaden mellan de här grupperna ligger i deras livsomständigheter, välfärd och välmående, kunskaper och resurser. De av oss som har ett stöttande hem, känner oss trygga, är neurotypiska, har goda sociala och kognitiva förmågor och gott självförtroende tenderar att avskräckas av straff eller hot om straff.
De av oss som av olika orsaker har nedsatt förmåga att förutse konsekvenser av vårt handlande, har svårigheter i sociala sammanhang, upplever otrygghet och utsatthet, har många misslyckanden i bagaget och sämre självförtroende tenderar att inte ha någon nytta av att straffas. Ofta leder straff till att förtroendet till samhället och dess företrädare sjunker ytterligare.
Det verkar vara så att de elever som får kvarsittning generellt sett även presterar sämre i skolan jämfört med andra elever. Det här beror sannolikt på samma omständigheter som ledde till att eleven fick kvarsittning. Men det finns även belägg för att kvarsittning i sig kan leda till sämre skolresultat. Det kan inte vara i någons intresse.
I mitt jobb träffar jag människor som har egna erfarenheter av missbruk och kriminalitet. De är ofta besvikna på skolan, det ställe där de upplever att det borde ha funnits vuxna som såg dem, fångade upp dem och hjälpte dem.
Många berättar att de gjorde så gott de kunde trots att de utsattes för mobbning, inte fick styr på bokstäver, klockan och siffror lika snabbt som andra barn, att det fanns missbruk eller våld i hemmet eller att de inte hade fått en diagnos och adekvat hjälp. ”Jag kände att jag var problemet, fast det ju var så att jag hade problem”, säger ofta erfarenhetsexperten Matti som i vuxen ålder lämnat organiserad brottslighet bakom sig.
Psykologen och författaren Bo Hejlskov Elvén brukar säga att människor som kan uppföra sig gör det. Det är en människosyn som jag tycker borde rimma väl med den moderna finländska skolans värdegrund och människosyn. Hejlskov Elvén menar att det är ett sätt att tänka som gör det lättare att lösa problem i skolan.
Enligt hans synsätt handlar så kallade beteendeproblem om att det finns olika situationer som ställer för höga krav och förväntningar på förmågor som barnet inte har. Det kan handla om att barnet inte kan räkna ut konsekvenserna av sitt handlande, har missförstått något eller saknar någon kunskap eller information helt. Det kan också handla om att impulskontrollen eller uthålligheten inte har räckt till eller att de sociala förmågorna brustit. Inget av detta är ovanligt för barn och unga som ju faktiskt håller på att växa och lära sig saker i rasande men individuell fart.
Ur det här perspektivet blir det orimlig att straffa barn och unga med kvarsittning i stället för att försöka hjälpa dem möta de krav som ställs på dem. Många gånger är dessutom kraven som ställs på eleverna alldeles orimliga, att bete sig på ett förväntat sätt trots alldeles för stora klasser, avsaknad av en trygg relation till de vuxna eller andra barn i skolan, missförhållanden i hemmet och inlärningssvårigheter.
Disciplinära åtgärder i skolan berättar mycket om attityder till barn och unga, säkert även om resurser i form av klasstorlek, personalens kunskap, verktyg och tid. Jag hoppas verkligen att kvarsittningen är något som inte längre praktiseras, och att det ska te sig för dagens barn och vuxna som lika förlegat som de gamla barnböckernas skamvrå och smisk.