Bladis pojkan kommer till huvudstan och rodejsar åpå
På Wasa Teater spelas numera inte bara bondkomik på dialekt utan även seriös dramatik. Nu får huvudstadsborna uppleva ett österbottniskt språkbad i Erik Kiviniemis gästspel Bladis pojkan. – Se det som en chans att uppleva ett annat språk, säger han.
När Erik Kiviniemi började i Teaterhögskolan på sjuttiotalet ansågs det vara ett problem att han hade en dialektal bakgrund, så det första han fick göra var att försöka arbeta bort dialekten.
Ännu på den tiden var dialekt främst något som användes på scen i bondkomiksammahang.
En stor förändring har skett sedan dess. Numera används dialekt på Wasa Teater, inte enbart av humorgruppen Kaj, utan också i seriös dramatik som Ann-Luise Bertells Heiman.
En milstolpe var Lars Sund-uppsättningen Colorado Avenue kring millennieskiftet – en pjäs som Erik Kiviniemi regisserade och var med och dramatiserade.
– Speciellt i Österbotten har det blivit möjligt att spela också avancerad dramatik på dialekt. Jag tror att det sänkt tröskeln för en stor del av publiken, de känner sig ännu mera hemma när vi spelar på dialekt, säger han.
Legendariska bröder
Nu besöker han södra Finland med sin enmansföreställning Bladis pojkan, som han spelar på sitt modersmål och känslospråk Oravaisdialekt. Manuset har han skrivit själv, och det tar avstamp i ett par legendariska bröder som levde – och härjade – i Komossa i Oravais i början av 1900-talet.
– De var sådana där lite legendariska Robin Hood-typer som förvisso gjorde mycket brottsligt men också ganska mycket gott. Hur de kom att bli så legendariska har intresserat mig väldigt mycket, säger Kiviniemi.
Bröderna, som egentligen hette Lingonblad i efternamn, hade en hel del otyg på sin meritlista. De hade en egen lönnkrog, brände sprit, tjuvjagade, utförde rån, sysslade med utpressning och skar hästar så att de blev halta. De hade grepp om samhället lite som en maffia.
Men de kunde även begå goda gärningar som att hjälpa fattiga änkor med mat, höbärgning och tröskning om de var på det humöret.
Polisen var ute efter dem men fick aldrig fast dem, kanske för att ingen någonsin anmälde dem för något.
Sköt ihjäl man
Kivinemi har valt att koncentrera sig på den mest beryktade av bröderna, han som med miniatyrgevär sköt en man i huvudet så att han dog.
– Han sköt på väldigt långt håll för att se om han skulle träffa och kulan var så liten att det inte syntes något märke i tinningen. Det är obegripligt att han inte blev fast för alla visste hur det hade gått till, men det förklarades med en hjärtattack, säger Kiviniemi.
Vad är det för en person som gör så? Vilket kan motivet har varit? Det är frågor som sysselsatt Kiviniemi under arbetet med pjäsen. Liksom hur man lär sig vad som är rätt och fel. Bröderna var föräldralösa och bodde ensamma och skapade därför sin egen etik och moral.
Kiviniemi, som spelar sju–åtta olika roller i pjäsen, kopplar ihop berättelsen om bröderna med sin egen mormor som brukade berätta om dem. Han lyfter fram sin mormors smärtsamma erfarenheter av att leva med hans morfar som led av psykisk ohälsa, vilket på den tiden var en väldig skam.
Efterlevande till bröderna finns, vilket gör ämnet känsligt, men Kiviniemi säger att han bara fått positiv respons av dem.
– Det börjar vara så preskriberat att det går att berätta om dem. Men det är klart att man vill ta hänsyn, men för det första vill man vara trovärdig, att det som man presenterar ska vara sant. För det andra vill man ge en nyanserad bild av dem, också för de efterlevandes skull.
Gamla dialektala uttryck
Att händelserna utspelar sig i början av 1900-talet innebär att pjäsen innehåller uttryck som inte längre används ens på dialekt. Ett exempel är uttrycket ”rodejsa åpå”, som ungefär betyder att slå runt riktigt ordentligt.
– En hel del sådana uttryck har jag plockat med, sådana som är onomatopoetiska och väldigt mustiga och träffsäkra.
Vissa ord kan därför vara svåra att förstå även för den som kan dialekten, därför finns den en liten parlör i programbladet. Kiviniemi råder teaterbesökare att förhålla sig till pjäsen som till ett gästspel på ett annat språk.
– Det kan vara lite exotiskt, typ som norska, som vi ändå förstår fastän de använder ord som vi inte använder. Det är väldigt berikande att höra formuleringar på andra sätt, det vidgar ditt sinne. Dessutom kommunicerar teater på så många andra sätt än med ord.