Marko Vuokolas utställning är en hyllning till seendet
Marko Vuokolas konstnärliga uttryck grundar sig på fenomen som ständigt omger oss. Fokus är på förnimmelsen kring färg, tid och ljus.
Marko Vuokola
Kärlekens ocean Helsingfors konsthall, Nervandersgatan 3 Fram till 16.4
Konsten har under senare tider drabbats av samma slags oro och strävan efter spektakel som världen i övrigt. Detta innebär kvantitet i stället för kvalitet och konstverk med element som genast kan identifieras och kännas igen, med andra ord direkta spegelbilder av verkligheten.
På så sätt fjärmar sig konsten från sitt unika väsen, med möjligheten att åskådliggöra nyanser och dimensioner som inte är uppenbara och således lätt förbigås obemärkt.
Nu finns det dock ett tillfälle till stillsam begrundan på Helsingfors konsthall där Marko Vuokola (f. 1967) visar såväl nya som äldre verk. Vuokola har i trettio års tid ägnat sig åt förundran inför fragment ur vardagen. Hans konceptuellt märkta konstnärliga uttryck grundar sig på fenomen som ständigt omger oss. Av dem gör han ytterst avskalade konstverk, fotografier, föremål och rörlig bild där förnimmelsen kring färg, tid och ljus finns i fokus.
De stora kvadratiska fotografierna bildar ofta par där motiv som landskap, interiör eller föremål exponerats två gånger, med varierande mellanrum. Det är således snarare den svårfångade, flyende tiden än själva motivet som studeras i bilderna. I en del bilder har verkligheten ordnat sig i färger, pixlar som blivit till stora kvadrater. Den animerade versionen av färgytorna visar en ändlöst föränderlig kavalkad av kulörer som slumpen fått bestämma.
En nästan sakral upplevelse
Utställningen bildar en kontemplativ och luftig helhet som befinner sig i fullkomlig harmoni med Konsthallens vackra arkitektur. Vuokola har en förmåga att skapa poesi av det alldagliga som med eftertanke förvandlas till återhållsamt sinnlig konst. Hans konstnärliga tänkande kristalliseras i verk där skeendena är ytterst finstämda, rörliga bilder med knappt skönjbara händelser.
I en monitor delas bilden mitt itu av en mörk gräns. På ena sidan av den färdas en tunn vertikal linje sakta i det blå mot kanten för att sedan igen återvända, oupphörligen. Vid få tillfällen möts linjen flyktigt av den andra sidans motsvarande, fast horisontala linje, också den i oavbruten rörelse. Hypnotiskt, och samtidigt en träffande metafor för paradoxerna i livet, oumbärliga och omöjliga att undgå.
Liknande intensitet råder i en svartmålad nisch där en rektangel hänger i luften mot den mörka bakgrunden. Rektangeln delas i två kvadrater som med de långsamt skiftande färgnyanserna ger upphov till en näst intill sakral upplevelse. För en liten stund förenas kvadraterna i en likadan ljusgrön nyans för att sedan åter gå skilda vägar. Alldeles som i livet.
En till synes mer konkret upplevelse uppstår i ett verk där ett ämbar fyllt med vatten ställts på golvet. Dropparna som faller är dock av illusorisk karaktär, ett ljudverk. Intrycket blir högst levande, som det stilla sommarregnets rytmiskt sipprande sista droppar.
Ett äldre verk med en monitor där två ljusprickar sporadiskt uppenbarar sig på den svarta ytan visas här i ny tappning, i två monitorer. Skeendets obeständiga karaktär lider av upprepandet, även om tanken stämmer överens med Vuokolas karakteristiska diptyker.
Det lakoniska i större format blir verkligt i salen med två identiska högar av kopparskivor på golvet. Återspeglingar av dem på väggarna varierar allt efter ljusets rörelser. Verket är i linje med de övriga, med strävan efter att finna fler perspektiv.
Hela utställningen till seendet. är en hyllning