Allt har sin tid
Detta är min sista text inom ramen för kolumnkonceptet. Jag tror att jag skrivit kolumner för HBL i ungefär två decennier, de äldsta torde datera sig kring 2003. Det är en stor sak att ges utrymme att skriva om dagsaktuella saker utan behöva tävla med andra insändare, och det är något som jag aldrig tagit för givet. Därför har jag med spänning väntat på när det blir min tur att ge utrymme åt någon annan eller något annat, och nu har den dagen kommit.
Jag har haft ett stort nöje av att läsa andras kolumner – även om de sällan är privata så är de oftast personligt förankrade. Varje kolumnist har också ett eget unikt uttryckssätt, vilket ger en känsla (illusion) av att lära känna den andra personen. Det har naturligtvis också funnits kolumnister jag inte känt något nöje av att läsa, och en gång kom det till en punkt när jag tänkte att om hen tillåts fortsätta uttrycka sitt upphöjda förakt för allt annat än välbärgade vita män så slutar jag. Vad som sedan hände vet jag inte, men uppenbarligen fanns det någon inom redaktionen som tänkte i samma banor.
Bara en gång har jag blivit refuserad – den gången uttryckte jag min sympati för de journalister som blev permitterade och min antipati för allmänna nedskärningar inom HBL genom att skriva en dikt som inte publicerades. Men det var väntat, dikten var inte bara sarkastisk, utan också dålig poesi. Men jag betraktade refuseringen som en fjäder i hatten, lite på samma sätt som när jag som medlem av kulturutskottet ordnade en punkfest på Nylands Nation i början på åttiotalet. Polisen ingrep, festen avbröts och vi fick inte odelat positiv respons, milt uttryckt. Men i efterskott har jag tänkt att det var ganska coolt, trots allt.
Responsen på mina kolumner har däremot ofta varit positiv, och till en början var det totalt oväntat för mig. Jag föreställde mig ingen läsarkrets, och antog att det jag skrev inte intresserade någon annan än mig själv. Lite så där som jag hoppar över nästan allt om sport (ursäkta), eftersom sport inte intresserar mig. Ibland, men ganska sällan, har det också kommit negativ respons på de teman jag valt eller åsikter jag uttryckt, men det var på något dunkelt sätt sådant jag räknat med och har lättare att hantera.
Ibland har responsen varit svårtydd och kanske antytt bristande talang när det gäller att uttrycka mig i skrift, vilket jag nog kan ta till mig – jag skriver ju främst vetenskapliga texter i mitt dagliga arbete, och upplever därför ett starkt behov av kolla fakta inför varje påstående. Faktaspäckade kolumner kan bli lite svårsmälta, men när jag någon gång har skrivit en sommarlätt kolumn, och vilande i skuggan reflekterat över ogräs har det blivit för mycket för någon läsare. Håll dig allvarlig. Skriv om viktiga saker.
Som kolumnist är jag av sista minuten-typen. Jag går och grunnar på vad jag ska skriva om långt i förväg, och sen när deadline närmar sig blir det kanske något helt annat som levereras en minut före klockslaget. Eller ett par timmar efter. Eller senast följande morgon. I likhet med Anna Rotkirch (HBL 12.3) behöver jag därför tacka tålmodiga redaktörer under alla dessa år, men särskilt Kim Isaksson som godmodigt påmint mig och tagit emot mina ursäkter och mina texter.
Allt har sin tid. Hur det här tomrummet kommer att kännas och med vad det kommer att fyllas återstår att se. Tomrummet innebär ungefär en halv dags arbete per månad, så visst innebär det en viss lättnad också. Men min erfarenhet av tomrum i tiden är att de fylls omedelbart, som när man kastar en sten i vatten – ringarna på vattnet lämnar inga bestående spår.
❞ Jag har haft ett stort nöje av att läsa andras kolumner – även om de sällan är privata så är de oftast personligt förankrade. Varje kolumnist har också ett eget unikt uttryckssätt, vilket ger en känsla (illusion) av att lära känna den andra personen.